Ålands socialdemokrater har krävt att landskapet gör en ordentlig utredning för att vi ska få veta vad en tandvårdsreform skulle kosta.
Den utredning som har gjorts ger inga svar på det.
I utredningen måste man förstås också ställa motfrågan: Vad kostar det landskapet att INTE ha allmän tandvård? Det är känt att dåliga tänder skapar andra hälsoproblem som i sin tur kostar samhället resurser. Och icke att förglömma, det kostar ett oerhört lidande för den som blir drabbad.
I ett svar på mitt förra blogginlägg skriver en upprörd (?) Erik Schütten att (S) måste "lägga fram siffror och berätta rent ut på vilket sätt er politik skulle påverka ålänningarnas vardag."
I det här fallet är det ju relativt enkelt att svara: Ålänningens vardag skulle påverkas så att ett tandläkarbesök inte skulle kosta mer än ett läkarbesök. För höginkomsttagaren skulle inte detta ha en avgörande betydelse för dennes livskvalitet, men för den med liten eller medelstor inkomst skulle det garanterat betyda en förbättring. Erik Schütten kanske inte tror det, med det finns fattiga människor på Åland som inte har råd att få sina tänder lagade.
För den som har problem med tänderna skulle allmän tandvård ge ett rättvisare samhälle, där tandsjukdomar likställs med andra sjukdomar.
Man halkar lätt in på ämnet "självständighet" när man debatterar med ÅF. Det är ju förståeligt, eftersom det är partiets profilfråga.
Men det är faktiskt inte så att jag först och främst tänker argumentera mot ett självständigt Åland. Jag har faktiskt med intresse läst rapporten "Ett ramverk för ett självständigt Åland" (utgiven av ÅF, år 2000), även om det var länge sedan. Intressant är att det på s. 67 i rapporten finns en jämförelse mellan mikrostater och Åland: Vi ligger bland topp fem i rankingtabellen "bruttonationalprodukt per capita" - ungefär lika högt upp som Liechtenstein (åtminstone när rapporten gjordes).
Trots denna rikedom hävdar Erik Schütten att det inte går att ha samma välfärd här på Åland som i riket. Det som däremot är intressant är att Ålands Framtids styrelse nu har insett att det behövs en stor och stark offentlig sektor för att trygga välfärden på Åland (läs citat i mitt förra blogginlägg).
Det bådar gott att partiet gått åt vänster, trots Schüttens ivriga propaganda om "överstor personalstyrka" och talet om hur viktigt det är att Åland inte har procentuellt större offentlig sektor än t ex i Sverige.
"Visst, jag håller absolut med om att vi ska ha god välfärd" skriver han på sin blogg, samtidigt som han några meningar senare talar för nedskärningar och samtidigt som han tycker att det var modigt (?) av LR att avskaffa nivågarantilagen. Vad menar Schütten egentligen?
torsdag 4 augusti 2011
måndag 1 augusti 2011
Skrattretande att hävda ålänningarnas rätt?
Erik Schütten (ÅF) skrattar när han läser socialdemokraternas välfärdsprogram "Minst samma välfärd som i riket". När jag läser hans analys får jag skrattet i halsen.
Att hävda ålänningarnas rätt till t ex samma nivå på tandvård som resten av Finlands medborgare är tydligen skrattretande. Schütten skriver att detta bara är "köttben" och "valfläsk".
Här får vi klara och tydliga besked från ett av ÅFs språkrör: Självständighet/självstyrelse betyder alltså rätten att välja sämre service för medborgarna.
Schütten menar att det inte finns pengar för att nå samma välfärdsnivå som i resten av landet? Åland är alltså så fattigt? Och samtidigt ska vi sikta in oss på att bli en egen mikrostat?
Det som möjligtvis är aningen skrattretande är Schüttens oförmåga att vilja satsa skattemedel på tandvård och välfärdstjänster, generella förbättringar av folks liv, för att istället vilja lägga pengarna på självständighetsbyråkrater. De flesta förstår att självständighet kostar. T o m inom ÅF, vars styrelse skriver så här i en insändare (som egentligen handlar om kommunreformfrågan):
"I din insändare jämför du antalet offentliganställda i Sverige, Finland och på Åland. Men jämförelsen haltar då Åland, genom självstyrelseapparaten, har ett system som inte går att jämföra på det här sättet. Åland har verksamheter, t.ex. ÅHS, som alltid kommer att kräva betydligt mer resurser än i grannregionerna. För att få motsvarande siffror måste vi montera ned viktig samhällsservice. Särskilt inom vårdsektorn. Är det vad ni Moderater vill göra?" (Nya Åland 26 juli, svar till Lennart Isaksson (M))
Självstyrelse är alltså ett dyrt system och litenheten ett problem, precis som jag har påpekat tidigare, t ex i debatten om övertagande av beskattningen.
I samband med senaste budgetbehandlingen hade (S) ett antal sparförslag: Investeringsbidrag för golfbana: 1,5 miljoner euro. Sänkning av jordbruksanslag: ca 1,9 miljoner euro. (S) lagtingsgrupp krävde också i en finansmotion att "år 2011 kommer landskapsregeringen att i stöd av självstyrelselagen kräva att en justering görs av avräkningsgrunden och avräkningsbeloppet som beaktar den åländska befolkningsutvecklingen sedan 1993 och andra omständigheter som kan tänkas påverka avräkningsgrunden och beloppet."
Att Schütten tycker att storleken på klumpsumman är ointressant är anmärkningsvärt.
De små partierna, t ex ÅF och S, har inte, som i större sammanhang, resurser att göra en "skuggbudget". Det vore oerhört intressant om sådana gick att genomföra. Då skulle man se vad partierna i själva verket vill satsa våra gemensamma resurser på och vilken helhet de förespråkar.
(S) har det goda livet för alla som ledstjärna, ÅF har....självständighet från Finland, till varje pris?
Att hävda ålänningarnas rätt till t ex samma nivå på tandvård som resten av Finlands medborgare är tydligen skrattretande. Schütten skriver att detta bara är "köttben" och "valfläsk".
Här får vi klara och tydliga besked från ett av ÅFs språkrör: Självständighet/självstyrelse betyder alltså rätten att välja sämre service för medborgarna.
Schütten menar att det inte finns pengar för att nå samma välfärdsnivå som i resten av landet? Åland är alltså så fattigt? Och samtidigt ska vi sikta in oss på att bli en egen mikrostat?
Det som möjligtvis är aningen skrattretande är Schüttens oförmåga att vilja satsa skattemedel på tandvård och välfärdstjänster, generella förbättringar av folks liv, för att istället vilja lägga pengarna på självständighetsbyråkrater. De flesta förstår att självständighet kostar. T o m inom ÅF, vars styrelse skriver så här i en insändare (som egentligen handlar om kommunreformfrågan):
"I din insändare jämför du antalet offentliganställda i Sverige, Finland och på Åland. Men jämförelsen haltar då Åland, genom självstyrelseapparaten, har ett system som inte går att jämföra på det här sättet. Åland har verksamheter, t.ex. ÅHS, som alltid kommer att kräva betydligt mer resurser än i grannregionerna. För att få motsvarande siffror måste vi montera ned viktig samhällsservice. Särskilt inom vårdsektorn. Är det vad ni Moderater vill göra?" (Nya Åland 26 juli, svar till Lennart Isaksson (M))
Självstyrelse är alltså ett dyrt system och litenheten ett problem, precis som jag har påpekat tidigare, t ex i debatten om övertagande av beskattningen.
I samband med senaste budgetbehandlingen hade (S) ett antal sparförslag: Investeringsbidrag för golfbana: 1,5 miljoner euro. Sänkning av jordbruksanslag: ca 1,9 miljoner euro. (S) lagtingsgrupp krävde också i en finansmotion att "år 2011 kommer landskapsregeringen att i stöd av självstyrelselagen kräva att en justering görs av avräkningsgrunden och avräkningsbeloppet som beaktar den åländska befolkningsutvecklingen sedan 1993 och andra omständigheter som kan tänkas påverka avräkningsgrunden och beloppet."
Att Schütten tycker att storleken på klumpsumman är ointressant är anmärkningsvärt.
De små partierna, t ex ÅF och S, har inte, som i större sammanhang, resurser att göra en "skuggbudget". Det vore oerhört intressant om sådana gick att genomföra. Då skulle man se vad partierna i själva verket vill satsa våra gemensamma resurser på och vilken helhet de förespråkar.
(S) har det goda livet för alla som ledstjärna, ÅF har....självständighet från Finland, till varje pris?
lördag 30 juli 2011
Nu tappade jag lusten
Det känns ELÄNDIGT.
Lördag eftermiddag, humöret på topp. Kommer hem från stranden (23 grader i vattnet). Ser fram emot en stunds allsvensk fotboll på TV. Svenska mästarna MFF mot "åländska" DIF.
Men när jag sätter på TVn har matchen just avbrutits på grund av fem knallskott som kastats från publikhåll. Ett "detonerade" i närheten av en TV-fotograf, ett mitt bland en massa supportrar.
Hela allsvenskan får lida av det här. Vem vill ta barnen med på allsvensk fotboll? När tappar fotbollsälskarna intresset?
Själv hade jag tänkt att det skulle vara kul att se en av GAIS bortamatcher i Stockholm (finns två och välja på).
För några år sedan stormade AIK-supportrar en GAIS-sektion på Gamla Ullevi. Djurgårdare har skämt ut sig många gånger i Göteborg - en gång blev jag själv "offer".
Nu tappade jag faktiskt lusten att fara till Stockholm....
Nä, det får bli IFK på WHA. Måtte vi aldrig få uppleva något liknande här.
Lördag eftermiddag, humöret på topp. Kommer hem från stranden (23 grader i vattnet). Ser fram emot en stunds allsvensk fotboll på TV. Svenska mästarna MFF mot "åländska" DIF.
Men när jag sätter på TVn har matchen just avbrutits på grund av fem knallskott som kastats från publikhåll. Ett "detonerade" i närheten av en TV-fotograf, ett mitt bland en massa supportrar.
Hela allsvenskan får lida av det här. Vem vill ta barnen med på allsvensk fotboll? När tappar fotbollsälskarna intresset?
Själv hade jag tänkt att det skulle vara kul att se en av GAIS bortamatcher i Stockholm (finns två och välja på).
För några år sedan stormade AIK-supportrar en GAIS-sektion på Gamla Ullevi. Djurgårdare har skämt ut sig många gånger i Göteborg - en gång blev jag själv "offer".
Nu tappade jag faktiskt lusten att fara till Stockholm....
Nä, det får bli IFK på WHA. Måtte vi aldrig få uppleva något liknande här.
fredag 29 juli 2011
Vi mötte Göran....
Mycket kan sägas om Göran Persson, Sveriges förre statsminister/finansminister/skolminister. Kunnig - var det första ord jag kom och tänka på efter lagtingsgruppens träff med honom igår på Sveriges konsulat.
Han hade bra koll på Åland och åländsk politik och frågor som berör oss, som energi- och miljöfrågor.
Vi pratade om hur det var då, när Persson regerade, och nu när Reinfeldt gör det. Om socialdemokraternas framtid och borgerlighetens framgångsvåg i Europa och hur den ska stoppas....
Åländska kyrkor var anledningen till Perssons resa hit. Kunde inte låta bli att tänka på min gode far, som varje bilsemester stannade till vid en mängd stora och små kyrkor, något som intresserade honom mycket. Och på vår Gotlandssemester för några veckor sedan, vad gör jag? "Tvingar" in mina ungar i en medeltida kyrka där....men jag håller med Persson: Nog är det imponerande vad fattigt folk lyckades åstadkomma i form av ståtliga kyrkbyggnader! (Min favoritkyrka är f ö Hammarlands)....
torsdag 28 juli 2011
Träffar f d statsminister idag
Idag är vi åländska socialdemokrater inbjudna till Sveriges generalkonsulat för att träffa semestrande f d statsministern/finansministern/skolministern Göran Persson. Ska bli intressant. Återkommer med mera....
tisdag 26 juli 2011
Kompetenta män
Återigen får man läsa det i åländsk media: Att socialdemokraterna har svaga män. Det är Nina Smeds och Johan Bladh som skriver om detta när de spekulerar i hur nästa landskapsregering skall se ut (21.7). (S) har inga manliga ministerämnen, menar hon.
Därför publicerar nu hallbackspojken.blogspot.com stolt en lista på alla kompetenta män i partiet som kaniderar i höstens val:
Christian Beijar, Birger Dahlin, Kalle Fogelström, Mats Granesäter, Anders Hallbäck, Igge Holmberg, Fjalar Karlsson, Henrik Löthman, Daniel Macharia, Kjell Sjöblom, Henrik Lagerberg, Johan Stark, Lasse Westeson, Sven Sjöblom, Rolf Söderlund, Teddy Donobauer, Kristoffer Gottberg, Peter Karlsson, Anders Stenmark, Anders Ericson, Karl Fagerholm, Bill Flöjt, Leif Höglund, Dan Jansén, Kjell Nyberg, Jan T Mattsson, Martin Nilsson och Göte Winé.
Om Nina Smeds har koll på all vår kompetens låter jag vara osagt. Nu väntar vi med spänning på listan över Nya Ålands alla framstående kompetenta manliga reportrar....
måndag 25 juli 2011
Inte fel att uttrycka sin fasa
Det finns en anledning till att tidningar i hela världen försöker förklara och förstå morden på de unga socialdemokraterna i Norge. Våra lokala tidningar är inget undantag.
Man ska kanske vänta med den djupgående analysen.
Men det är inte fel att uttrycka sin fasa och stå upp för mänskliga rättigheter.
Därför beklagar jag djupt att en del anser att min och Camilla Gunells insändare igår var för "politisk".
Är dock glad för att få stöd också: Läs Carina Aaltonens blogg med kommentarer.
Man ska kanske vänta med den djupgående analysen.
Men det är inte fel att uttrycka sin fasa och stå upp för mänskliga rättigheter.
Därför beklagar jag djupt att en del anser att min och Camilla Gunells insändare igår var för "politisk".
Är dock glad för att få stöd också: Läs Carina Aaltonens blogg med kommentarer.
söndag 24 juli 2011
Kristen....och främlingsfientlig????
Det är förstås besvärande för Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sannfinländarna, att en av deras före detta medlemmar begår ett av de värsta terrordåden i europeisk historia.
Han kallar sig också ”kristen” fundamentalist.
Många höjer förstås på ögonbrynen: Kristen? Hur kan det gå ihop?
Som av en händelse har jag just läst Helle Kleins bok ”Längtan efter mening” - en mycket intressant analys av svenska Kristdemokraterna. Partiet hade en framgångsvåg under slutet av 1990-talet. Då hade f ö Ny Demokrati före dess haft sin uppgång och sitt fall.
Inom kristdemokraterna har motståndet mot andra kulturer varit starkt. En medlem i partistyrelsen ansåg t ex på 90-talet att ”minareter uttrycker något hotfullt” (till skillnad från kyrktorn). En kommunfullmäktigeledamot i Örebro varnar för att muslimerna ska ”ta över”. Det finns många fler exempel.
I början av Kristdemokraternas existens (1960-talet) var det ännu värre. Det varnades för ”icke-vita raser”. När Expressen avslöjade att en före detta nazist satt i partiledningen skulle en av partiets grundare, Lewi Pethrus, förklara sig:
”Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program”.
Detta handlar alltså om Kristdemokrater, inte Sverigedemokrater, märk väl.
Förhoppningsvis har KD blivit ett modernare, främlingsvänligare parti. Kanske extremisterna har flytt till SD.
Men det finns en reaktionär ”kristen” höger, kända även för t ex sin homofobi. Jag skriver kristen inom citationstecken, för för mig har inte de här åsikterna något med kristendom att göra. Jag blir också upprörd över att alla dessa främlingsfientliga partier har mage att kalla sig ”demokrater”.
Slutligen, jag vill starkt rekommendera Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet. Han slår huvudet på spiken:
”Anders Behring Breivik är ensam ansvarig för sina handlingar. Men de kan inte förstås om man inte också förstår det politiska klimat i vilket de utförts, och som finns i både Norge och Sverige”.
Som Lindberg påpekar ansåg Lasermannen, som sköt ihjäl elva mörkhyade människor i Sverige, att han hade ett "politiskt stöd" från Ny Demokrati....
Han kallar sig också ”kristen” fundamentalist.
Många höjer förstås på ögonbrynen: Kristen? Hur kan det gå ihop?
Som av en händelse har jag just läst Helle Kleins bok ”Längtan efter mening” - en mycket intressant analys av svenska Kristdemokraterna. Partiet hade en framgångsvåg under slutet av 1990-talet. Då hade f ö Ny Demokrati före dess haft sin uppgång och sitt fall.
Inom kristdemokraterna har motståndet mot andra kulturer varit starkt. En medlem i partistyrelsen ansåg t ex på 90-talet att ”minareter uttrycker något hotfullt” (till skillnad från kyrktorn). En kommunfullmäktigeledamot i Örebro varnar för att muslimerna ska ”ta över”. Det finns många fler exempel.
I början av Kristdemokraternas existens (1960-talet) var det ännu värre. Det varnades för ”icke-vita raser”. När Expressen avslöjade att en före detta nazist satt i partiledningen skulle en av partiets grundare, Lewi Pethrus, förklara sig:
”Nazismens aktivitet för att undanröja smutslitteratur och moralupplösande film med mera var det ju inte något ont uti. Det var ju snarare det som gjorde att även kristna stödde deras program”.
Detta handlar alltså om Kristdemokrater, inte Sverigedemokrater, märk väl.
Förhoppningsvis har KD blivit ett modernare, främlingsvänligare parti. Kanske extremisterna har flytt till SD.
Men det finns en reaktionär ”kristen” höger, kända även för t ex sin homofobi. Jag skriver kristen inom citationstecken, för för mig har inte de här åsikterna något med kristendom att göra. Jag blir också upprörd över att alla dessa främlingsfientliga partier har mage att kalla sig ”demokrater”.
Slutligen, jag vill starkt rekommendera Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet. Han slår huvudet på spiken:
”Anders Behring Breivik är ensam ansvarig för sina handlingar. Men de kan inte förstås om man inte också förstår det politiska klimat i vilket de utförts, och som finns i både Norge och Sverige”.
Som Lindberg påpekar ansåg Lasermannen, som sköt ihjäl elva mörkhyade människor i Sverige, att han hade ett "politiskt stöd" från Ny Demokrati....
lördag 23 juli 2011
Politiskt dåd som skakar demokratin
Det är svårt att förstå att det kunde hända: Att socialdemokratiska unga som samlats för bad, politiska diskussioner och lägerliv skjuts ned brutalt av en fascistisk galning som hatar det multikulturella samhället.
84 unga människor.
Detta är (ännu) en väckarklocka! Vi måste stoppa högerextremismen i alla dess former och det nu! De som odlar de här åsikterna och gör dem rumsrena måste också ställas till svars.
Frågan måste ställas: Har vi en riktig demokrati när unga politiskt aktiva blir mördade, skadade och trakasserade för sin åsikt?
Mina tankar går till alla drabbade, anhöriga och förstås till Arbeidernes Ungdomsfylking!
måndag 11 juli 2011
Välfärd = sänkt skatt och högre avgifter?
Sänk skatten! Så ”stannar pengarna ute i samhället och hjulen snurrar på”. Det är receptet som Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi bjuder på i en ledare om näringspolitik 8.7.
Det är tydligen kommunalskatten som ska sänkas så att företagare har råd att vara företagare. Åtminstone borde detta utredas, menar chefredaktören.
Det verkar ha undgått Lampi att många kommuner kämpar med ekonomin. Om kommunernas inkomster minskar så minskar utrymmet för den nordiska välfärd som de flesta av oss hyllar (t ex liberalernas socialminister Katrin Sjögren i samma tidning).
Och också Lampi, faktiskt. I en ledare i slutet av januari prisar han den nordiska välfärden: ”.... det är mot Norden blickarna nu riktas. Folkhemmet som både Finland och Åland importerat från Sverige har inte stått i vägen. Det har i stället visat sig förändringsbenäget och slagit många högljudda kritiker på fingrarna”.
Lampi hyllar svenska moderater och menar att de lyckats med konststycket att sänka skatterna och behålla välfärden. Många försämringar inom t ex skolväsendet och för arbetstagare, arbetslösa och långtidssjuka talar om det motsatta.´
Förstås måste man fråga sig vad högerpolitiker och debattörer menar med välfärd. Att företagen ska gå med så mycket vinst som möjligt?
Bidrag, som numera är ett skällsord, är inte per definition något felaktigt – det är ett sätt att fördela om resurser. Barnbidrag, handikappbidrag, hemvårdsstöd, arbetslöshetsunderstöd, bostadsbidrag, starta-eget-bidrag, avdrag för hushållsnära tjänster (också ett slags bidrag)....visst kan man fundera på om allt är nödvändigt och om nivåerna är rätta och rättvisa. Men många bidrag och sociala reformer kan vi med rätta vara riktigt stolta över! De är en del av den välfärd som också svenska moderater skryter om när de är utomlands!
Lampi har helt rätt i att bidragspolitiken skall ifrågasättas. Används skattemedlen som landskapets näringsavdelning förvaltar på rätt sätt? Det är jättebra att Ålandstidningen ligger på och ställer den frågan, om och om igen. Den som följer åländsk politik vet att socialdemokraterna, med Barbro Sundback och numera Camilla Gunell i spetsen, har drivit linjen om att förändra strukturen på näringsavdelningen hårt under många, många år.
Men sänka kommunalskatten? Det kan inte vara den enda saliggörande lösningen för att få ”pengarna ska stanna i samhället”. Här måste man ju också fråga sig: Vad är samhället? Är inte kommunen lika med alla vi medborgare i samhället, Niklas Lampi?
Och med minskade inkomster till kommunerna måste också fler följdfrågor komma: Vilken service ska försämras? Vilka avgifter skall höjas och vem drabbas av det? Vilka investeringar skall vi skjuta på? Vad av allt vårt gemensamma ska säljas ut?
Jag har skrivit det på min blogg förr, men exemplet tål att upprepas: Svenska riksdagens utredningstjänst räknade ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.
Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Pengarna kanske stannar i Niklas Lampis s k ”samhälle”, men säg inte att den gemensamma välfärden gynnas.
Det är tydligen kommunalskatten som ska sänkas så att företagare har råd att vara företagare. Åtminstone borde detta utredas, menar chefredaktören.
Det verkar ha undgått Lampi att många kommuner kämpar med ekonomin. Om kommunernas inkomster minskar så minskar utrymmet för den nordiska välfärd som de flesta av oss hyllar (t ex liberalernas socialminister Katrin Sjögren i samma tidning).
Och också Lampi, faktiskt. I en ledare i slutet av januari prisar han den nordiska välfärden: ”.... det är mot Norden blickarna nu riktas. Folkhemmet som både Finland och Åland importerat från Sverige har inte stått i vägen. Det har i stället visat sig förändringsbenäget och slagit många högljudda kritiker på fingrarna”.
Lampi hyllar svenska moderater och menar att de lyckats med konststycket att sänka skatterna och behålla välfärden. Många försämringar inom t ex skolväsendet och för arbetstagare, arbetslösa och långtidssjuka talar om det motsatta.´
Förstås måste man fråga sig vad högerpolitiker och debattörer menar med välfärd. Att företagen ska gå med så mycket vinst som möjligt?
Bidrag, som numera är ett skällsord, är inte per definition något felaktigt – det är ett sätt att fördela om resurser. Barnbidrag, handikappbidrag, hemvårdsstöd, arbetslöshetsunderstöd, bostadsbidrag, starta-eget-bidrag, avdrag för hushållsnära tjänster (också ett slags bidrag)....visst kan man fundera på om allt är nödvändigt och om nivåerna är rätta och rättvisa. Men många bidrag och sociala reformer kan vi med rätta vara riktigt stolta över! De är en del av den välfärd som också svenska moderater skryter om när de är utomlands!
Lampi har helt rätt i att bidragspolitiken skall ifrågasättas. Används skattemedlen som landskapets näringsavdelning förvaltar på rätt sätt? Det är jättebra att Ålandstidningen ligger på och ställer den frågan, om och om igen. Den som följer åländsk politik vet att socialdemokraterna, med Barbro Sundback och numera Camilla Gunell i spetsen, har drivit linjen om att förändra strukturen på näringsavdelningen hårt under många, många år.
Men sänka kommunalskatten? Det kan inte vara den enda saliggörande lösningen för att få ”pengarna ska stanna i samhället”. Här måste man ju också fråga sig: Vad är samhället? Är inte kommunen lika med alla vi medborgare i samhället, Niklas Lampi?
Och med minskade inkomster till kommunerna måste också fler följdfrågor komma: Vilken service ska försämras? Vilka avgifter skall höjas och vem drabbas av det? Vilka investeringar skall vi skjuta på? Vad av allt vårt gemensamma ska säljas ut?
Jag har skrivit det på min blogg förr, men exemplet tål att upprepas: Svenska riksdagens utredningstjänst räknade ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.
Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Pengarna kanske stannar i Niklas Lampis s k ”samhälle”, men säg inte att den gemensamma välfärden gynnas.
torsdag 30 juni 2011
Momsen ÄR visst platt
Är det att ta "socialt ansvar" att vara emot en momshöjning på alkohol, tobak, godis m m? Ja, det kan man fråga sig när man läser svenska riksdagsgruppens generalsekreterare Björn Månssons krönika i gårdagens Hbl. Det blir så tungt för de som INTE minskar på sitt drickande och rökande....ja, men kanske det är det som är poängen? Piska och morot....
Nåja, huvudtemat i Månssons artikel är att den nya finska regeringen borde ha höjt momsen med en procent för att få in pengar till statskassan.
Moms är ju lika för alla - så fast Månsson anser att det är konstigt att beskriva den som en "plattskatt" så är det ju just det den är: en plattskatt.
Ta då och tänk dig in i den ensamstående lågavlönade kvinnans situation: Hon skall fortsättningsvis handla mat och kläder och skulle i och med en momshöjning betala in mera till statskassan. Och lika mycket mer för varje liter mjölk till sina barn, som höginkomsttagaren betalar för sitt kaffe, sin avec och sin cigarr.
Jo, jag vet vad några av er tänker nu: överdrivet och hårdvinklat. Men tydligt.
Att vänsterpartierna i den nya regeringen gick istället in för höjd kapitalinkomstskatt, höjda grundavdrag och större förvärvsavdrag som stärker låg- och medelinkomsttagarnas utkomst.
Målsättningen är förstås att utjämna skillnaderna mellan fattig och rik i Finland (inklusive Åland). Det är lika viktigt som att statsfinanserna behöver stärkas.
Principer för principens skull, utbrister Månsson. Principer för jämställdhetens skull, säger jag.
Och apropå den höjda momsen på "onyttigheter": Här sa Ålands riksdagsledamot Nauclér tydligt i valrörelsen här hemma att det tyckte hon var en bra idé. Så svenska riksdagsgruppen verkar oenig på den punkten.
Nåja, huvudtemat i Månssons artikel är att den nya finska regeringen borde ha höjt momsen med en procent för att få in pengar till statskassan.
Moms är ju lika för alla - så fast Månsson anser att det är konstigt att beskriva den som en "plattskatt" så är det ju just det den är: en plattskatt.
Ta då och tänk dig in i den ensamstående lågavlönade kvinnans situation: Hon skall fortsättningsvis handla mat och kläder och skulle i och med en momshöjning betala in mera till statskassan. Och lika mycket mer för varje liter mjölk till sina barn, som höginkomsttagaren betalar för sitt kaffe, sin avec och sin cigarr.
Jo, jag vet vad några av er tänker nu: överdrivet och hårdvinklat. Men tydligt.
Att vänsterpartierna i den nya regeringen gick istället in för höjd kapitalinkomstskatt, höjda grundavdrag och större förvärvsavdrag som stärker låg- och medelinkomsttagarnas utkomst.
Målsättningen är förstås att utjämna skillnaderna mellan fattig och rik i Finland (inklusive Åland). Det är lika viktigt som att statsfinanserna behöver stärkas.
Principer för principens skull, utbrister Månsson. Principer för jämställdhetens skull, säger jag.
Och apropå den höjda momsen på "onyttigheter": Här sa Ålands riksdagsledamot Nauclér tydligt i valrörelsen här hemma att det tyckte hon var en bra idé. Så svenska riksdagsgruppen verkar oenig på den punkten.
torsdag 23 juni 2011
Folkrörelsen (Ålands socialdemokrater)
En massa härliga kloka människor som ställer upp i höstens val för socialdemokraterna!!!!
onsdag 22 juni 2011
SEMESTER (ingen självklarhet för hundra år sedan)
Det är lite stiltje i åländsk politik. Konstigt vore kanske annars. Det är ju midsommarafton imorgon och valrörelse i höst, så många behöver väl en paus.
Hur går det då i höstens val?
Ja, för (S) räkning ser åtminstone laguppställningen bra ut. Men det är ju som i fotboll; man vinner inga matcher på pappret.
Nu ska vi ut och berätta vad vi står för.
Många ålänningar som jag pratar med tycker att det är svårt att veta vad skillnaden är mellan partierna. De röstar bara på person. Till och med politiker tycker att partiväsendet är mindre viktigt.
Men jag tycker inte så (och skall väl inte göra det heller med tanke på att jag är partisekreterare). Jag tror att väljarna vill veta vilket alternativ vi kommer med.
Socialdemokraterna är det bästa alternativet för att:
- Vi tycker att alla individer skall ha samma chans till frihet att utvecklas och få ett bra liv och att vi därför behöver en stark gemensam välfärd.
- Vi tar ansvar för ekonomi och framtid. Vi tror på hållbarhet och menar att en omställning till ett grönare samhälle är självklart.
- Vi tror på demokratiskt inflytande och internationellt samarbete och solidaritet.
Ja, det finns förstås massor att förklara och förenkla, så att väljarna hänger med. Det ska jag jobba med från och med 25 juli.
Men nu skall jag ha SEMESTER (något som socialdemokraterna kämpade för att införa under tidigt 1900-tal, i strid med högern och kapitalisterna).
Glad midsommar!
Hur går det då i höstens val?
Ja, för (S) räkning ser åtminstone laguppställningen bra ut. Men det är ju som i fotboll; man vinner inga matcher på pappret.
Nu ska vi ut och berätta vad vi står för.
Många ålänningar som jag pratar med tycker att det är svårt att veta vad skillnaden är mellan partierna. De röstar bara på person. Till och med politiker tycker att partiväsendet är mindre viktigt.
Men jag tycker inte så (och skall väl inte göra det heller med tanke på att jag är partisekreterare). Jag tror att väljarna vill veta vilket alternativ vi kommer med.
Socialdemokraterna är det bästa alternativet för att:
- Vi tycker att alla individer skall ha samma chans till frihet att utvecklas och få ett bra liv och att vi därför behöver en stark gemensam välfärd.
- Vi tar ansvar för ekonomi och framtid. Vi tror på hållbarhet och menar att en omställning till ett grönare samhälle är självklart.
- Vi tror på demokratiskt inflytande och internationellt samarbete och solidaritet.
Ja, det finns förstås massor att förklara och förenkla, så att väljarna hänger med. Det ska jag jobba med från och med 25 juli.
Men nu skall jag ha SEMESTER (något som socialdemokraterna kämpade för att införa under tidigt 1900-tal, i strid med högern och kapitalisterna).
Glad midsommar!
söndag 19 juni 2011
Bra kontakt till finansministern
Den åländska externpolitiken handlar om att lära känna sina vänner och utan att överdriva speciellt mycket är det ju i riket och i Helsingfors man skall ha dem.
Jag är rätt ny i politiken, som de flesta vet, men vid ett flertal tillfällen har jag fått förmånen att åka på möten med den Nordiska Samarbetskommittén inom socialdemokratin, SAMAK. Det har varit mycket givande att möta t ex Norges statsminister Jens Stoltenberg och topparna inom svenska socialdemokraterna.
När den finländska regeringen blev klar nu i helgen slog det mig: Jag träffade blivande finansminister Urpilainen tre gånger på ett år (senast i vintras på ett Ålandsseminarium i Åbo). Förra sommaren var Jutta här och gick på språkkurs på Medis (!) och hemma hos Barbro Sundback hade delar av Ålands socialdemokraters styrelse en intressant middag med politiska diskussioner, inte minst om självstyrelsens utveckling, med henne.
Ålands socialdemokrater har en bra kontakt till en av de mest centrala personerna i den nya regeringen. Vi har samma grundsyn på samhällsutvecklingen som henne: Bekämpa fattigdomen! Skapa jobb - skapa välfärd!
Riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta är sedan gammalt väl insatt i åländska frågor och bekant med många av oss sossar på Åland.
Och i helgen blev jag också kompis med utrikesminister Tuomioja (hoppas stavningen blev rätt nu :-)) på facebook. Ålands socialdemokrater har dessutom en väl utvecklad kontakt med Skärgårdens socialdemokrater i Väståboland.
Det blir väldigt intressant att följa SAMAKs fortsatta arbete: Inte minst med att definiera framtidens nordiska välfärdsmodell.
Jag är rätt ny i politiken, som de flesta vet, men vid ett flertal tillfällen har jag fått förmånen att åka på möten med den Nordiska Samarbetskommittén inom socialdemokratin, SAMAK. Det har varit mycket givande att möta t ex Norges statsminister Jens Stoltenberg och topparna inom svenska socialdemokraterna.
När den finländska regeringen blev klar nu i helgen slog det mig: Jag träffade blivande finansminister Urpilainen tre gånger på ett år (senast i vintras på ett Ålandsseminarium i Åbo). Förra sommaren var Jutta här och gick på språkkurs på Medis (!) och hemma hos Barbro Sundback hade delar av Ålands socialdemokraters styrelse en intressant middag med politiska diskussioner, inte minst om självstyrelsens utveckling, med henne.
Ålands socialdemokrater har en bra kontakt till en av de mest centrala personerna i den nya regeringen. Vi har samma grundsyn på samhällsutvecklingen som henne: Bekämpa fattigdomen! Skapa jobb - skapa välfärd!
Riksdagsledamoten Maarit Feldt-Ranta är sedan gammalt väl insatt i åländska frågor och bekant med många av oss sossar på Åland.
Och i helgen blev jag också kompis med utrikesminister Tuomioja (hoppas stavningen blev rätt nu :-)) på facebook. Ålands socialdemokrater har dessutom en väl utvecklad kontakt med Skärgårdens socialdemokrater i Väståboland.
Det blir väldigt intressant att följa SAMAKs fortsatta arbete: Inte minst med att definiera framtidens nordiska välfärdsmodell.
onsdag 15 juni 2011
Alla är välkomna på ABF-kurs
I ett indignerat inlägg på sin blogg, skriver Ålands Framtids Erik Schütten att Socialdemokraterna ertappats med "fingrarna i syltburken".
Det handlar om samarbetet (S) har med ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och de bidrag ABF får för att driva sin verksamhet.
Som Schütten skriver är ABF något som startats bl a av just Socialdemokraterna, så att många sossar är aktiva inom ABF är ju inte särledes märkligt. Att ABFs andra medlemsföreningar, t ex fackliga organisationer, har många sossar i leden är ju inte heller märkligt.
Schütten föreslår att alla bildningsbidrag skall gå till det andra förbundet, Ålands bildningsförbund. Jag är inte speciellt bekant med det, men går man in på hemsidan får man febrilt leta efter information om kurser....jag hittar inga, kanske beror det på att sommaren är här....
Men inget ont om ÅBF annars. Det behövs säkert 2 förbund. Valfrihet är bra. Schüttens problem, att aktiva socialdemokrater också är aktiva inom ABF, är som jag ser det snarare en demokratisk rättighet.
Så till konkret verklighet. Jag har själv hållit 2 kurstillfällen på ABF i år. Första gången var det en kurs i att skriva insändare, öppen för alla ålänningar. Till den kom både opolitiska och politiska deltagare, en av dem dessutom med, om jag inte misstar mig, koppling till Ålands Framtid :-).
Det andra tillfället var en träff inför valet med temat välfärd och socialpolitik. På den var det bara sossar. Men tänk vad mycket intressantare diskussionen hade blivit om företrädare för andra partier hade kommit! Som sagt: Öppet att anmäla sig för alla!
Det här kallar Schütten för fusk med skattemedel. Fusk är när man försöker dölja felaktigheter. ABFs samarbete med (S) har aldrig varit dolt. Socialdemokraternas medlemskap i ABF har aldrig varit hemligt (det vore ju löjligt, med tanke på att partiet var med och startade det).
Den enda skandalen jag kan komma på - det är att ABFs möteslokal inte är tillräckligt handikappanpassad. Det har jag påpekat för verksamhetsledaren.
Det handlar om samarbetet (S) har med ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och de bidrag ABF får för att driva sin verksamhet.
Som Schütten skriver är ABF något som startats bl a av just Socialdemokraterna, så att många sossar är aktiva inom ABF är ju inte särledes märkligt. Att ABFs andra medlemsföreningar, t ex fackliga organisationer, har många sossar i leden är ju inte heller märkligt.
Schütten föreslår att alla bildningsbidrag skall gå till det andra förbundet, Ålands bildningsförbund. Jag är inte speciellt bekant med det, men går man in på hemsidan får man febrilt leta efter information om kurser....jag hittar inga, kanske beror det på att sommaren är här....
Men inget ont om ÅBF annars. Det behövs säkert 2 förbund. Valfrihet är bra. Schüttens problem, att aktiva socialdemokrater också är aktiva inom ABF, är som jag ser det snarare en demokratisk rättighet.
Så till konkret verklighet. Jag har själv hållit 2 kurstillfällen på ABF i år. Första gången var det en kurs i att skriva insändare, öppen för alla ålänningar. Till den kom både opolitiska och politiska deltagare, en av dem dessutom med, om jag inte misstar mig, koppling till Ålands Framtid :-).
Det andra tillfället var en träff inför valet med temat välfärd och socialpolitik. På den var det bara sossar. Men tänk vad mycket intressantare diskussionen hade blivit om företrädare för andra partier hade kommit! Som sagt: Öppet att anmäla sig för alla!
Det här kallar Schütten för fusk med skattemedel. Fusk är när man försöker dölja felaktigheter. ABFs samarbete med (S) har aldrig varit dolt. Socialdemokraternas medlemskap i ABF har aldrig varit hemligt (det vore ju löjligt, med tanke på att partiet var med och startade det).
Den enda skandalen jag kan komma på - det är att ABFs möteslokal inte är tillräckligt handikappanpassad. Det har jag påpekat för verksamhetsledaren.
tisdag 14 juni 2011
Första valrörelsen på "andra sidan"
Idag har jag jobbat med massor med information som skall ut till alla (s)-kandidater inför valrörelsen, som inleds för oss i mitten av augusti. Det är mycket som skall med i kalendern.
Det här blir min första valrörelse på "andra sidan". Med det menar jag att jag hittills varit väljare, men också journalist, och betraktat politiken från sidan. Nu får jag vara med och påverka.
Det skall skrivas valprogram, ordnas evenemang, filas på marknadsföring och information och så skall förstås medlemmarna "på banan". Vi skall ha kul!
Många frågar hur det är att ha bytt från journalistiken till politiken. Jag brukar svara att det är jätteskönt att ääääääntligen få säga och skriva vad man tycker! Med det inte alls sagt att journalistiken inte var och är synnerligen viktig i ett demokratiskt samhälle.
Det skall bli intressant att följa mediebevakningen från "andra sidan". Vad fokuserar medierna på? Vilka frågor blir hetast? Vad får genomslag? Vad glöms bort? Vad tror du?
Som jag skrivit tidigare så tycker jag att det vore på sin plats att lyfta upp klyftorna i samhället mellan fattig och rik, något som faktiskt är aktuellt här precis som i vår omvärld. (S) har ju i samband med matbanks-debatten redan gjort det, men det finns mer att säga....
Återkommer med det. Det kan finnas mycket annat som kommer att dominera diskussionerna: Antalet kommuner på Åland och den ojämna servicenivån beroende på var du bor, det skitiga havet vi har utanför stugknutarna, tandvården (S hjärtefråga), skärgårdstrafiken....you name it :)
måndag 13 juni 2011
Eriksson (ÅF) borde kolla fakta
Ålands Framtids ordförande Anders Eriksson vill odla myten att socialdemokraterna och Nya Ålands ledarskribent Nina Fellman har ett nära samarbete (NÅ 8.6). Orsaken är att Fellman helt rätt påstått att (S) har lyckats bra med att ragga kandidater inför höstens val.
ÅF-basen kritiserar Fellman för att inte ha koll på hur många kandidater partiet har och konstaterar att de 29 ÅF-are som är klara ”kanske rent av är fler” än vad sossarna har.
Eriksson gör därmed precis det han kritiserar Fellman för: Struntar i att kolla fakta. Per dags dato har (S) femtio (50) klara kandidater, fördelade i 10 kommuner. Alltså precis som Fellman skrev ”en närapå full kandidatlista” med bra spridning.
Även Liberalernas ordförande, Viveka Eriksson, passar på att odla samma myt när hon skriver på sin blogg, om samma ledare, att ”den här gången förefaller det trots allt inte vara enbart sossarnas partiordförande som var bollplanket”. Man skall alltså förstå att det annars är så, men påståendet är taget ur luften.
Det är tvärtom så att Fellman inte tar ställning för (S) oftare än för något annat parti. Men konstigt vore ju om hon inte höll med oss ibland, precis som även kollegan Niklas Lampi gör titt som tätt i tidningen Åland. Att flera politiska partier är lite missnöjda med Nina Fellman tyder snarast på att hon gör ett bra jobb och håller sig oberoende.
ÅF-basen kritiserar Fellman för att inte ha koll på hur många kandidater partiet har och konstaterar att de 29 ÅF-are som är klara ”kanske rent av är fler” än vad sossarna har.
Eriksson gör därmed precis det han kritiserar Fellman för: Struntar i att kolla fakta. Per dags dato har (S) femtio (50) klara kandidater, fördelade i 10 kommuner. Alltså precis som Fellman skrev ”en närapå full kandidatlista” med bra spridning.
Även Liberalernas ordförande, Viveka Eriksson, passar på att odla samma myt när hon skriver på sin blogg, om samma ledare, att ”den här gången förefaller det trots allt inte vara enbart sossarnas partiordförande som var bollplanket”. Man skall alltså förstå att det annars är så, men påståendet är taget ur luften.
Det är tvärtom så att Fellman inte tar ställning för (S) oftare än för något annat parti. Men konstigt vore ju om hon inte höll med oss ibland, precis som även kollegan Niklas Lampi gör titt som tätt i tidningen Åland. Att flera politiska partier är lite missnöjda med Nina Fellman tyder snarast på att hon gör ett bra jobb och håller sig oberoende.
måndag 6 juni 2011
"Jobba mindre" - funkar det som politiskt budskap?
Det är så självklart egentligen - och ändå känns det som en extremt utvecklingsfientlig åsikt att motarbeta ekonomisk tillväxt.
Efter Christer Sannes föreläsning i lagtinget ikväll är det trots alla goda tankar lätt att bli pessimist, märker jag.
Samtidigt som vi matas med budskapet att vi skall skona vår natur är tillväxtbudskapet lika tydligt: Producera mera, konsumera mera!
Ingen ökad lycka
Detta trots att ännu mer ökad tillväxt enligt många studier INTE ökar vår lycka (då pratar vi om våra redan rika länder), INTE leder till ökad offentlig välfärd (eftersom det är den privata konsumtionen som ökar) och INTE ökar jämlikheten (skillnaden mellan rik och fattig har tvärtom ökat lavinartat de senaste trettio åren).
Ändå tjatas det om den ökade tillväxten som ett mått på lyckad politik. Och ändå ligger det mycket mer sanning i Christer Sannes budskap: Vi förbrukar för mycket resurser p g a för stor konsumtion p g a för stor produktion p g a att vi arbetar för mycket.
Hans slutsats: Jobba mindre och Rädda Världen! För att finansiera välfärden: Höj skatten. Offentlig konsumtion är inte bara bättre rent demokratiskt, den står för bara 10 % av utsläppen, mot den privata konsumtionens 90 %.
Varför så svårt?
Varför är jag då så pessimistisk? Ja, föreställ dig ett politiskt budskap, på Åland, med följande paroller:
Minska den privata konsumtionen! (På Åland hyllas ju privat sektor, vi lever på transporter och konsumtion i överflöd....)
Höj skatten! (På Åland hyllas ju privat sektor och det blir ett ramaskri när (s) föreslår att eventuellt höja skatten i Mariehamn med 0,5 %)
Minska bilismen! (i ett samhälle där många älskar bilen, vägarna, bilfärjorna och där kollektivtrafik bara är för de fattiga och de utan körkort)
Jobba mindre! (tja, kanske det här är det mest realistiska budskapet att försöka trumma in först - många i min generation har upplevt hur konsumtionshetsen leder till en karriärshets som i sin tur leder till personlig överbelastning och mänskligt lidande).
Men ändå? Hur vänder man på en så´n här skuta? Arbetar oförtrutet vidare?! Själv tror jag att det är i de etablerade politiska partierna man måste försöka förändra. Det finns många kloka människor i de politiska föreningarna och det är ändå i dem makthavarna är med.
Proteströrelser i all ära, men de stora förändringarna blir knappast av så länge de som talar för hållbar utveckling upplevs som "extremister". Det är därför miljöpartier behövs och finns de inte, som t ex här på Åland, måste de etablerade partierna bli miljöpartier på allvar. Eftersom kapitalism och miljöförstöring i mångt och mycket går hand i hand, måste SOCIALDEMORKATERNA gå i bräschen för detta nytänkande.
Efter Christer Sannes föreläsning i lagtinget ikväll är det trots alla goda tankar lätt att bli pessimist, märker jag.
Samtidigt som vi matas med budskapet att vi skall skona vår natur är tillväxtbudskapet lika tydligt: Producera mera, konsumera mera!
Ingen ökad lycka
Detta trots att ännu mer ökad tillväxt enligt många studier INTE ökar vår lycka (då pratar vi om våra redan rika länder), INTE leder till ökad offentlig välfärd (eftersom det är den privata konsumtionen som ökar) och INTE ökar jämlikheten (skillnaden mellan rik och fattig har tvärtom ökat lavinartat de senaste trettio åren).
Ändå tjatas det om den ökade tillväxten som ett mått på lyckad politik. Och ändå ligger det mycket mer sanning i Christer Sannes budskap: Vi förbrukar för mycket resurser p g a för stor konsumtion p g a för stor produktion p g a att vi arbetar för mycket.
Hans slutsats: Jobba mindre och Rädda Världen! För att finansiera välfärden: Höj skatten. Offentlig konsumtion är inte bara bättre rent demokratiskt, den står för bara 10 % av utsläppen, mot den privata konsumtionens 90 %.
Varför så svårt?
Varför är jag då så pessimistisk? Ja, föreställ dig ett politiskt budskap, på Åland, med följande paroller:
Minska den privata konsumtionen! (På Åland hyllas ju privat sektor, vi lever på transporter och konsumtion i överflöd....)
Höj skatten! (På Åland hyllas ju privat sektor och det blir ett ramaskri när (s) föreslår att eventuellt höja skatten i Mariehamn med 0,5 %)
Minska bilismen! (i ett samhälle där många älskar bilen, vägarna, bilfärjorna och där kollektivtrafik bara är för de fattiga och de utan körkort)
Jobba mindre! (tja, kanske det här är det mest realistiska budskapet att försöka trumma in först - många i min generation har upplevt hur konsumtionshetsen leder till en karriärshets som i sin tur leder till personlig överbelastning och mänskligt lidande).
Men ändå? Hur vänder man på en så´n här skuta? Arbetar oförtrutet vidare?! Själv tror jag att det är i de etablerade politiska partierna man måste försöka förändra. Det finns många kloka människor i de politiska föreningarna och det är ändå i dem makthavarna är med.
Proteströrelser i all ära, men de stora förändringarna blir knappast av så länge de som talar för hållbar utveckling upplevs som "extremister". Det är därför miljöpartier behövs och finns de inte, som t ex här på Åland, måste de etablerade partierna bli miljöpartier på allvar. Eftersom kapitalism och miljöförstöring i mångt och mycket går hand i hand, måste SOCIALDEMORKATERNA gå i bräschen för detta nytänkande.
tisdag 31 maj 2011
Åländsk politik för tråkig för invandrare?
Ålands Framtid hade en intressant diskussion om integration och invandringspolitik ikväll, som jag var och lyssnade på och deltog i.
Nahid Broström och Ahmad Shafiei från Iran samt Alieu Kahn från Gambia deltog.
Jag frågade varför så få invandrare kommer med i de åländska politiska partierna. Ahmad svarade att i Iran är politik på liv och död och mycket ideologier, här är det mer vänskapligt och en massa kompromissande, något som tar tid att förstå och vänja sig vid.
Det kanske helt enkelt upplevs lite tråkigt med åländsk politik :-)
Dessutom finns en inbyggd misstro hos politiska flyktingar mot politiker som förstås är förståelig.
Här har vi i de politiska partierna en viktig uppgift att förklara för inflyttade från olika länder på olika språk hur politiken faktiskt fungerar i en civiliserad demokrati. (S) är bra på gång med sin internationella grupp (som har information på hemsidan på fyra språk förutom svenska)!
Panelen tog upp många viktiga saker: Som att det saknas integrationsplaner i de åländska kommunerna - och speciellt att Mariehamn, som har en hel del flyktingar, inte har en är ju en stor brist.
En sak som borde finnas med i en sådan plan är uppenbarligen att systemet med vänfamiljer, som funnits tidigare i Röda Korsets regi, borde återupptas och organiseras av någon. Både invandrare och ålänningar i publiken ställde sig frågande till varför systemet inte finns på Åland längre.
Diskussionen snuddade också vid ämnet hemspråksundervisning, men ingen hakade på. Men de iranska deltagarna verkade vara överens om att den är viktig "om det finns resurser" - speciellt för de vuxna, som annars märker att de får svårt att kommunicera med sina barn, som naturligt och fort blir mer åländska.
Det tycker jag att vi bör ha råd med, även om jag håller med Nahid Broström som konstaterade att det viktigaste av allt förstås är extra undervisning i svenska, nyckeln för att integreras och bli behandlad som fullvärdig ålänning!
Nahid Broström och Ahmad Shafiei från Iran samt Alieu Kahn från Gambia deltog.
Jag frågade varför så få invandrare kommer med i de åländska politiska partierna. Ahmad svarade att i Iran är politik på liv och död och mycket ideologier, här är det mer vänskapligt och en massa kompromissande, något som tar tid att förstå och vänja sig vid.
Det kanske helt enkelt upplevs lite tråkigt med åländsk politik :-)
Dessutom finns en inbyggd misstro hos politiska flyktingar mot politiker som förstås är förståelig.
Här har vi i de politiska partierna en viktig uppgift att förklara för inflyttade från olika länder på olika språk hur politiken faktiskt fungerar i en civiliserad demokrati. (S) är bra på gång med sin internationella grupp (som har information på hemsidan på fyra språk förutom svenska)!
Panelen tog upp många viktiga saker: Som att det saknas integrationsplaner i de åländska kommunerna - och speciellt att Mariehamn, som har en hel del flyktingar, inte har en är ju en stor brist.
En sak som borde finnas med i en sådan plan är uppenbarligen att systemet med vänfamiljer, som funnits tidigare i Röda Korsets regi, borde återupptas och organiseras av någon. Både invandrare och ålänningar i publiken ställde sig frågande till varför systemet inte finns på Åland längre.
Diskussionen snuddade också vid ämnet hemspråksundervisning, men ingen hakade på. Men de iranska deltagarna verkade vara överens om att den är viktig "om det finns resurser" - speciellt för de vuxna, som annars märker att de får svårt att kommunicera med sina barn, som naturligt och fort blir mer åländska.
Det tycker jag att vi bör ha råd med, även om jag håller med Nahid Broström som konstaterade att det viktigaste av allt förstås är extra undervisning i svenska, nyckeln för att integreras och bli behandlad som fullvärdig ålänning!
tisdag 10 maj 2011
Det finns klassklyftor på Åland, i Finland och definitivt i USA
I samband med debatten om Matbanken har åsikten att det inte finns några fattiga på Åland faktiskt uttryckts på fullaste allvar. Det rimmar illa med den utredning som gjordes för några år sedan om att tretton procent av Ålands befolkning lever under den s k fattigdomsgränsen.
Magnus Marsdal, journalist från Norge, har i en intressant artikel i tidskriften Tvärdrag, SSUs debattpublikation, tagit upp det här med fattigdom i rika länder.
Han jämför högskatteländer (t ex Sverige, Finland och Norge) med lågskatteländer (t ex USA och Storbritanien).
Barnfattigdomen är fem gånger så hög i lågskatteländerna.
Spädbarnsdödligheten är nästan dubbelt så hög.
Produktiviteten, räknad i BNP/arbetad timme, är högre i högskatteländerna!
Och så det här med fattiga och rika:
I rika lågskatteländer, alltså t ex USA, är de 10 % rikaste TOLV GÅNGER så rika som den fattigaste andelen av befolkningen.
I våra länder är de "bara" SEX GÅNGER så rika.
Så säg inte att det inte finns klassklyftor. Och tänk på ovanstående när du hör flummet om att sänkta skatter och välfärd för alla kan gå ihop.
Jag tycker för övrigt att Ålands landskapsregering borde ge ÅSUB i uppdrag att kartlägga hur förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste är på Åland. Så får vi veta hur verkligheten egentligen är.
Magnus Marsdal, journalist från Norge, har i en intressant artikel i tidskriften Tvärdrag, SSUs debattpublikation, tagit upp det här med fattigdom i rika länder.
Han jämför högskatteländer (t ex Sverige, Finland och Norge) med lågskatteländer (t ex USA och Storbritanien).
Barnfattigdomen är fem gånger så hög i lågskatteländerna.
Spädbarnsdödligheten är nästan dubbelt så hög.
Produktiviteten, räknad i BNP/arbetad timme, är högre i högskatteländerna!
Och så det här med fattiga och rika:
I rika lågskatteländer, alltså t ex USA, är de 10 % rikaste TOLV GÅNGER så rika som den fattigaste andelen av befolkningen.
I våra länder är de "bara" SEX GÅNGER så rika.
Så säg inte att det inte finns klassklyftor. Och tänk på ovanstående när du hör flummet om att sänkta skatter och välfärd för alla kan gå ihop.
Jag tycker för övrigt att Ålands landskapsregering borde ge ÅSUB i uppdrag att kartlägga hur förhållandet mellan de rikaste och de fattigaste är på Åland. Så får vi veta hur verkligheten egentligen är.
tisdag 3 maj 2011
1 jobb i privat sektor bättre än 4 i offentliga?
Att låta privata entreprenörer sköta samhällets uppgifter är något som hyllas av borgerliga politiker. Men tänk så fel det kan bli....
Läser i den utmärkta tidskriften Tvärdrag om hur arbetslösa tvingas gå meningslösa kurser som anordnas av bemannings- och coachföretag - en av Sveriges snabbast växande branscher. Där ska de arbetslösa lära sig hitta egna projekt - och skulle de mot förmodan lyckas (de flesta får mest sitta och fördriva tiden) så tycker coachföretagen att de skall få del av intäkterna och rätten till de idéer som den arbetslöse eventuellt kommer på.
Politiken går alltså ut på att ge den arbetslöse sänkt ersättning, tvinga in honom eller henne i en åtgärd som upplevs som meningslös av många, och ersätta privata företag som sysslar med jobbcoachning med enorma summor. Pengarna hamnar i fickorna på rika företagare som visserligen förstått sig på att utnyttja systemet. Men för samhället blir det inte mycket vinst.
"Sänkta skatter ger fler jobb", upprepar högerpolitiker som ett mantra. Men Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, kommer med besvärande fakta i samma tidskrift (Tvärdrag): Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.
Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Restaurangägarna är säkert nöjda, kanske en och annan restauranggäst också, men samhället förlorar ju enormt på detta.
Helkorkat!
Läser i den utmärkta tidskriften Tvärdrag om hur arbetslösa tvingas gå meningslösa kurser som anordnas av bemannings- och coachföretag - en av Sveriges snabbast växande branscher. Där ska de arbetslösa lära sig hitta egna projekt - och skulle de mot förmodan lyckas (de flesta får mest sitta och fördriva tiden) så tycker coachföretagen att de skall få del av intäkterna och rätten till de idéer som den arbetslöse eventuellt kommer på.
Politiken går alltså ut på att ge den arbetslöse sänkt ersättning, tvinga in honom eller henne i en åtgärd som upplevs som meningslös av många, och ersätta privata företag som sysslar med jobbcoachning med enorma summor. Pengarna hamnar i fickorna på rika företagare som visserligen förstått sig på att utnyttja systemet. Men för samhället blir det inte mycket vinst.
"Sänkta skatter ger fler jobb", upprepar högerpolitiker som ett mantra. Men Anne-Marie Lindgren, utredningschef på Arbetarrörelsens Tankesmedja, kommer med besvärande fakta i samma tidskrift (Tvärdrag): Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att den sänkta restaurangmomsen i Sverige sannolikt skapade 3.000 nya jobb. Med tanke på hur mycket mindre inkomster det gav till samhället, kostade varje nytt arbetstillfälle 1,5 miljon kronor. För den summan hade man kunnat anställa FYRA undersköterskor inom äldreomsorgen.
Politiken går alltså ut på att 1 jobb i privat sektor är bättre 4 jobb i offentlig sektor. Restaurangägarna är säkert nöjda, kanske en och annan restauranggäst också, men samhället förlorar ju enormt på detta.
Helkorkat!
tisdag 19 april 2011
Inflyttade måste få inflytande
Det är med fasa jag läser i Ålandstidningen (19.4) att Sverigedemokraten Jimmie Åkesson gratulerar Sannfinländarna till valframgången med argumentet att det är glädjande att kritiken mot massinvandringen fått ett sådant brett stöd från den finländska befolkningen.
För mig som nybliven finländsk medborgare är det en gåta att man kallar immigrationen till Finland för massinvandring.
Idag finns det 168.000 utländska medborgare i Finland (Hbl 4.4).
Det är knappt 3,5 procent av befolkningen.
Tillsammans med de svenskspråkiga i Finland utgör de ungefär 8,5 procent av de bosatta i Finland.
Vem i Finland hotas av oss?
Jan Saarela, docent i befolkningsekonomi vid Åbo Akademi, ser den motsatta möjligheten:
Immigrationen kan på sikt gynna samhällsekonomin genom en ökad utrikeshandel när informationsbarriärerna blir lägre eftersom invandrare har kunskaper om sina hemländer, vilket gynnar handelskontakterna.
Det vet många av oss inflyttade – att vi tar med oss information om hur saker och ting sköts på annat håll – och ofta har vi på Åland haft en god förmåga att ta till oss det bästa från den omkringliggande världen.
Att vinna på att kritisera invandring är tyvärr ett vinnande koncept i den europeiska politiken – det får man konstatera. Lyckligtvis tar de flesta åländska politiker avstånd från dessa yttringar. Och det är med glädje vi kan notera att det inte finns något främlingsfientligt parti på fredens öar.
Men diskriminering på vardagsnivå finns ändå på våra holmar.
28 %, vilket motsvarar 7.000 personer på Åland, svarade i ÅSUBs undersökning ”Upplevd diskriminering på Åland 2010” att de känt sig diskriminerade.
En femtedel av dem, alltså 1.400 boende på Åland, känner sig utsatta på grund av sitt språk. Ännu fler, över 1.800 personer, på grund av sitt ursprung.
Detta är inte acceptabelt och detta är det allt för tyst om, vilket är en diskriminering i sig.
Av dem med icke-nordiskt modersmål svarade 8 av 10 att de blivit diskriminerade på grund av sitt nationella eller etniska ursprung. Nästan varannan av dem på grund av hur de ser ut!
Ett sådant Åland vill jag inte ha. Åland behöver inflyttade representanter i lagtinget och kommunernas fullmäktige som vet hur det är för att dessa problem skall motarbetas mer aktivt. Det är ett demokratiproblem att det inte är så.
Det finns ingen statistik över hur många lagtingsledamöter, av alla någonsin, som inte varit födda på Åland. Men har någon varit född utanför Norden? Inte vad jag kommer på. Ett internationellt framgångsrikt Åland behöver inflyttade. Som tur är är vi många och vi har skyldigheter i samhället i likhet med alla andra. Men vi har också rätt till inflytande.
För mig som nybliven finländsk medborgare är det en gåta att man kallar immigrationen till Finland för massinvandring.
Idag finns det 168.000 utländska medborgare i Finland (Hbl 4.4).
Det är knappt 3,5 procent av befolkningen.
Tillsammans med de svenskspråkiga i Finland utgör de ungefär 8,5 procent av de bosatta i Finland.
Vem i Finland hotas av oss?
Jan Saarela, docent i befolkningsekonomi vid Åbo Akademi, ser den motsatta möjligheten:
Immigrationen kan på sikt gynna samhällsekonomin genom en ökad utrikeshandel när informationsbarriärerna blir lägre eftersom invandrare har kunskaper om sina hemländer, vilket gynnar handelskontakterna.
Det vet många av oss inflyttade – att vi tar med oss information om hur saker och ting sköts på annat håll – och ofta har vi på Åland haft en god förmåga att ta till oss det bästa från den omkringliggande världen.
Att vinna på att kritisera invandring är tyvärr ett vinnande koncept i den europeiska politiken – det får man konstatera. Lyckligtvis tar de flesta åländska politiker avstånd från dessa yttringar. Och det är med glädje vi kan notera att det inte finns något främlingsfientligt parti på fredens öar.
Men diskriminering på vardagsnivå finns ändå på våra holmar.
28 %, vilket motsvarar 7.000 personer på Åland, svarade i ÅSUBs undersökning ”Upplevd diskriminering på Åland 2010” att de känt sig diskriminerade.
En femtedel av dem, alltså 1.400 boende på Åland, känner sig utsatta på grund av sitt språk. Ännu fler, över 1.800 personer, på grund av sitt ursprung.
Detta är inte acceptabelt och detta är det allt för tyst om, vilket är en diskriminering i sig.
Av dem med icke-nordiskt modersmål svarade 8 av 10 att de blivit diskriminerade på grund av sitt nationella eller etniska ursprung. Nästan varannan av dem på grund av hur de ser ut!
Ett sådant Åland vill jag inte ha. Åland behöver inflyttade representanter i lagtinget och kommunernas fullmäktige som vet hur det är för att dessa problem skall motarbetas mer aktivt. Det är ett demokratiproblem att det inte är så.
Det finns ingen statistik över hur många lagtingsledamöter, av alla någonsin, som inte varit födda på Åland. Men har någon varit född utanför Norden? Inte vad jag kommer på. Ett internationellt framgångsrikt Åland behöver inflyttade. Som tur är är vi många och vi har skyldigheter i samhället i likhet med alla andra. Men vi har också rätt till inflytande.
fredag 15 april 2011
Klyftorna ökar i Finland - därför är en röst på (s)-kandidaten Beijar viktig
På söndag är det val i Finland. Konstigt nog blir valdeltagandet förmodligen lågt på Åland. Ålänningar är tydligen måttligt intresserade av vad som bestäms i Helsingfors och måttligt intresserade av ideologier.
Riksdagsvalet är det mest ideologiska valet som ålänningar får delta i.
Här syns det tydligast var kandidaterna står när det gäller fördelningspolitik och socialpolitik.
Finländsk allmän välfärd har en relativt hög standard, men klyftorna ökar och har ökat men den borgerligt styrda regeringen.
Man kan tycka att en åländsk riksdagsledamot inte har så mycket inflytande. Men 1/200-del av riksdagen kan också påverka (det är i alla fall betydligt bättre inflytande än om Åland skulle ha en person i EU-parlamentet).
Christian Beijar är den som tydligast står upp för välfärdsstaten. Han kör inte med något borgerligt flum om att sänkta skatter skapar större välfärd. Vill man förklara det enkelt så är det som den intelligente rikssvenske nationalekonomen Johan Ehrenberg brukar påpeka: Sänkta inkomster till staten ger sämre möjlighet att betala för det gemensamma.
Det som ofta glöms bort är att det är viktigt att värna om arbetsplatserna i den offentliga sektorn. De som rationaliseras bort från den har inte fångats upp av den privata sektorn så som de borgerliga regeringarna i exempelvis Finland och Sverige har trott. Kom ihåg att offentligt anställda också betalar skatt och betalar för den gemensamma välfärd de också arbetar med! Det är ju knappast bättre att de bara går arbetslösa! Då blir de ju verkligen "tärande" för samhället och dessutom är det ett oerhört slöseri med mänskliga resurser.
Rösta för en kandidat från Åland som tror på den gemensamma sektorn, som har en vilja att hjälpa de 900.000 fattiga i landet och som har en stor insikt i hur viktig den sociala servicen är för folk som har det svårt.
Rösta på Christian Beijar! Det hade jag gjort om jag inte var för sent ute med att bli finsk medborgare, som jag blev igår....;-)
Riksdagsvalet är det mest ideologiska valet som ålänningar får delta i.
Här syns det tydligast var kandidaterna står när det gäller fördelningspolitik och socialpolitik.
Finländsk allmän välfärd har en relativt hög standard, men klyftorna ökar och har ökat men den borgerligt styrda regeringen.
Man kan tycka att en åländsk riksdagsledamot inte har så mycket inflytande. Men 1/200-del av riksdagen kan också påverka (det är i alla fall betydligt bättre inflytande än om Åland skulle ha en person i EU-parlamentet).
Christian Beijar är den som tydligast står upp för välfärdsstaten. Han kör inte med något borgerligt flum om att sänkta skatter skapar större välfärd. Vill man förklara det enkelt så är det som den intelligente rikssvenske nationalekonomen Johan Ehrenberg brukar påpeka: Sänkta inkomster till staten ger sämre möjlighet att betala för det gemensamma.
Det som ofta glöms bort är att det är viktigt att värna om arbetsplatserna i den offentliga sektorn. De som rationaliseras bort från den har inte fångats upp av den privata sektorn så som de borgerliga regeringarna i exempelvis Finland och Sverige har trott. Kom ihåg att offentligt anställda också betalar skatt och betalar för den gemensamma välfärd de också arbetar med! Det är ju knappast bättre att de bara går arbetslösa! Då blir de ju verkligen "tärande" för samhället och dessutom är det ett oerhört slöseri med mänskliga resurser.
Rösta för en kandidat från Åland som tror på den gemensamma sektorn, som har en vilja att hjälpa de 900.000 fattiga i landet och som har en stor insikt i hur viktig den sociala servicen är för folk som har det svårt.
Rösta på Christian Beijar! Det hade jag gjort om jag inte var för sent ute med att bli finsk medborgare, som jag blev igår....;-)
onsdag 30 mars 2011
Vi säger nej till Sannfinländare i regeringen
Ett uttalande från socialdemokraterna på Åland:
Vi åländska socialdemokrater ser med oro på utvecklingen inom den finländska politiken. De populistiska och främlingsfientliga Sannfinländarna får härja fritt i debatten och det vore skrämmande om de får möjlighet att delta i regeringsförhandlingarna efter valet.
Vi kan inte omfatta Sannfinländarnas värdegrund och motstånd mot svenska språket. Vi tror på ett mångkulturellt samhälle – inte ett nationalistiskt.
Därför behövs en tydlig markering från åländsk sida.
Vi ålänningar, som själva representerar en minoritet i Finland, måste väl om några stå på oss och hävda minoriteternas rätt och därmed ta avstånd från Sannfinländarna som eventuellt regeringsparti. Så gjorde samtliga svenska partier i riksdagen när det gällde Sverigedemokraterna inför det svenska valet i höstas. Alla deklarerade att de inte regerar med stöd från ett nationalistiskt parti.
Men i Finland gullas det med Sannfinländarnas ledare Timo Soini.
Därför kommer vår kandidat i riksdagsvalet, Christian Beijar, med sitt tydliga budskap: Om Sannfinländarna föreslås ingå i den finländska regeringen nästa mandatperiod, då skulle han som riksdagsledamot rösta emot.
Vi åländska socialdemokrater ser med oro på utvecklingen inom den finländska politiken. De populistiska och främlingsfientliga Sannfinländarna får härja fritt i debatten och det vore skrämmande om de får möjlighet att delta i regeringsförhandlingarna efter valet.
Vi kan inte omfatta Sannfinländarnas värdegrund och motstånd mot svenska språket. Vi tror på ett mångkulturellt samhälle – inte ett nationalistiskt.
Därför behövs en tydlig markering från åländsk sida.
Vi ålänningar, som själva representerar en minoritet i Finland, måste väl om några stå på oss och hävda minoriteternas rätt och därmed ta avstånd från Sannfinländarna som eventuellt regeringsparti. Så gjorde samtliga svenska partier i riksdagen när det gällde Sverigedemokraterna inför det svenska valet i höstas. Alla deklarerade att de inte regerar med stöd från ett nationalistiskt parti.
Men i Finland gullas det med Sannfinländarnas ledare Timo Soini.
Därför kommer vår kandidat i riksdagsvalet, Christian Beijar, med sitt tydliga budskap: Om Sannfinländarna föreslås ingå i den finländska regeringen nästa mandatperiod, då skulle han som riksdagsledamot rösta emot.
tisdag 29 mars 2011
plus och minus i måndagens valdebatt
Här kommer några funderingar kring debatten i stadsbiblioteket igår kväll inför riksdagsvalet:
De tre allians-kandidaterna var alla positiva till kärnkraften och en utbyggnad av den. Alltså ska man rösta på den andra listan, Åländsk samling.
Var ska kärnkraftverket som skall ligga på Åland byggas, Johan Ehn? (OK, det var en hypotetisk fråga du fick, men du sa inte nej....)
De tre allians-kandidaterna trodde alla att skattesänkningar löser arbetslöshetsproblemen. Det har inte lyckats speciellt bra på annat håll. Rösta inte in någon med den ideologin. (här svarade Beijar och Nauclér klart bäst)
Christian Beijar är den ende som röstar nej till en regering där sannfinländare ingår. Principer är viktiga, därför ordentligt med pluspoäng till honom.
Axel Jonsson hejar på Sverige när det spelas hockey och Finland står för motståndet. Heja Axel! ;-)
De kandidater som inte kunde tänka sig att gå i en prideparad: Är inte människor lika värda oavsett sexuell läggning?
De tre allians-kandidaterna var alla positiva till kärnkraften och en utbyggnad av den. Alltså ska man rösta på den andra listan, Åländsk samling.
Var ska kärnkraftverket som skall ligga på Åland byggas, Johan Ehn? (OK, det var en hypotetisk fråga du fick, men du sa inte nej....)
De tre allians-kandidaterna trodde alla att skattesänkningar löser arbetslöshetsproblemen. Det har inte lyckats speciellt bra på annat håll. Rösta inte in någon med den ideologin. (här svarade Beijar och Nauclér klart bäst)
Christian Beijar är den ende som röstar nej till en regering där sannfinländare ingår. Principer är viktiga, därför ordentligt med pluspoäng till honom.
Axel Jonsson hejar på Sverige när det spelas hockey och Finland står för motståndet. Heja Axel! ;-)
De kandidater som inte kunde tänka sig att gå i en prideparad: Är inte människor lika värda oavsett sexuell läggning?
fredag 25 mars 2011
Från folklig kultur till finkultur
"Kören Good News rivstartade med två svängiga gospelsånger. Energin lyste från scenen men spred sig inte längre än till de första raderna." Det är kulturjournalisten Benita Mattsson-Eklunds ord och beskriver invigningen av litteraturdagarna, där vi var med.
Kanske satt Benita med några tråkmånsar på rad fjorton?
Nåja, visst hade hon väl rätt, vi har mer entusiasm när publiken består av pingstvänner, så är det. Men bara för att folk är lite hämmade när det gäller att klappa med och leva sig in i musiken, behöver det ju inte betyda att de inte var entusiastiska. Vi fick mycket lovord efteråt av folk som bevisligen stod allra längst bak.
Idag ska jag lämna den folkliga kulturen därhän och bli finkulturell och gå och lyssna till Ann Heberlein (för andra gången i mitt liv). Hon skriver ärligt och rakt om sin psykiska sjukdom. Det är skrämmande och fascinerande samtidigt. Hon är verkligen värd att höra.
onsdag 23 mars 2011
Varannan universitetsstuderande kallar sig fattig
Riksdagskandidat Tony Asumaa (lib) förespråkar att studerande skall skynda på sina studier och på så sätt skall det finländska problemet med att fler äldre skall försörjas av allt färre unga lösas. Asumaas tanke är att unga skall utbilda sig snabbare. Hur riksdagen skall lagstifta kring detta framgår inte. Tvång att inleda högskolestudier vid 21 års ålder?
Jag har själv studerat 3,5 år på universitetsnivå. Det kan inte betecknas som speciellt länge om man siktar på ett kvalificerat arbete. Studierna höll högt tempo. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var en stor fördel att jag hade tagit ett par sabbatsår, för militärtjänst och pröva-på-jobb, så att jag visste vad jag ville med studierna. För vad kostar det samhället att ungdomar hoppar på utbildningar i 20-årsåldern som de vid 25 års ålder inser att var ett felval?
Tidningen Hufvudstadsbladet rapporterade i november att var tredje universitetsstuderande i Finland inte har tillräckligt med pengar för att täcka sina utgifter. Studiestödet är så dåligt. Varannan student kallar sig fattig. Månne den andra hälften har rika föräldrar som finansierar studierna, men frågan är: skall det vara sådana klasskillnader i ett modernt välfärdssamhälle?
Asumaa har rätt i att lösningen för den offentliga ekonomin inte ligger i att höja pensionsåldern. Men sen attackerar han problemet på fel sätt. Enligt min mening borde man prioritera 1) att få bukt med arbetslösheten med kraftfullare åtgärder, 2) höja studiestödet för att motivera fler unga att välja högre utbildning, 3) öppna upp för arbetskraftsinvandring för att få fler att bidra till den offentliga ekonomin.
Jag har själv studerat 3,5 år på universitetsnivå. Det kan inte betecknas som speciellt länge om man siktar på ett kvalificerat arbete. Studierna höll högt tempo. Så här i efterhand kan jag konstatera att det var en stor fördel att jag hade tagit ett par sabbatsår, för militärtjänst och pröva-på-jobb, så att jag visste vad jag ville med studierna. För vad kostar det samhället att ungdomar hoppar på utbildningar i 20-årsåldern som de vid 25 års ålder inser att var ett felval?
Tidningen Hufvudstadsbladet rapporterade i november att var tredje universitetsstuderande i Finland inte har tillräckligt med pengar för att täcka sina utgifter. Studiestödet är så dåligt. Varannan student kallar sig fattig. Månne den andra hälften har rika föräldrar som finansierar studierna, men frågan är: skall det vara sådana klasskillnader i ett modernt välfärdssamhälle?
Asumaa har rätt i att lösningen för den offentliga ekonomin inte ligger i att höja pensionsåldern. Men sen attackerar han problemet på fel sätt. Enligt min mening borde man prioritera 1) att få bukt med arbetslösheten med kraftfullare åtgärder, 2) höja studiestödet för att motivera fler unga att välja högre utbildning, 3) öppna upp för arbetskraftsinvandring för att få fler att bidra till den offentliga ekonomin.
torsdag 17 mars 2011
Suck, Benita, så var det med den lysande idén....
Kommunikationen måste bli bättre mellan politiker och medborgare. Det skriver Ålandstidningens ledarskribent Benita Mattsson-Eklund. Lösningen heter tydligen att man ska få möjlighet att göra kommentarer på kommunernas hemsidor kring beslut som tas i de kommunala organen.
Mattsson lyfter upp tidningens egna hemsida som ett föredömligt exempel. Därför är det lite kul att läsa vilka kommentarer hon själv fick kring nämnda ledare. Rubriken är "möte öga mot öga ger mer".
"Att diskutera politiska frågor öga mot öga på lunchen, fikapausen, i butikskön eller på släktkalaset ger mer utbyte än ytliga och anonyma inlägg på webben" kommenterar en anonym läsare. Tomas Lindmark svarar: "Acceptera läget som det är eller gör något åt det. Gnäll bara inte". Än så länge sakligt, men sen....tja, läs nedan. Det är direktcitat från en nätdiskussion, där alla utom Lindmark är anonyma (som väl INTE tillför demokratin så speciellt mycket glädjande?)
"...för att inte tala om hur bra TL är på att gnälla. Och som typiskt svenskt särdrag är han expert på ALLT"
"Ha, ha. Ja, det kom ju verkligen från rätt trut"
"Det går alldeles utmärkt bra att ha en psykiatrisk skada och samtidigt både vara utbildad, väl beläst och blixtrande intelligent."
"Tycks vara så att du drabbats av kronisk verbal inkontinens"
"Så märkvärdigt uttrycker sig bara en inbillsk jålskräppa".
Suck, Benita. Så var det med den lysande idén.
Mattsson lyfter upp tidningens egna hemsida som ett föredömligt exempel. Därför är det lite kul att läsa vilka kommentarer hon själv fick kring nämnda ledare. Rubriken är "möte öga mot öga ger mer".
"Att diskutera politiska frågor öga mot öga på lunchen, fikapausen, i butikskön eller på släktkalaset ger mer utbyte än ytliga och anonyma inlägg på webben" kommenterar en anonym läsare. Tomas Lindmark svarar: "Acceptera läget som det är eller gör något åt det. Gnäll bara inte". Än så länge sakligt, men sen....tja, läs nedan. Det är direktcitat från en nätdiskussion, där alla utom Lindmark är anonyma (som väl INTE tillför demokratin så speciellt mycket glädjande?)
"...för att inte tala om hur bra TL är på att gnälla. Och som typiskt svenskt särdrag är han expert på ALLT"
"Ha, ha. Ja, det kom ju verkligen från rätt trut"
"Det går alldeles utmärkt bra att ha en psykiatrisk skada och samtidigt både vara utbildad, väl beläst och blixtrande intelligent."
"Tycks vara så att du drabbats av kronisk verbal inkontinens"
"Så märkvärdigt uttrycker sig bara en inbillsk jålskräppa".
Suck, Benita. Så var det med den lysande idén.
tisdag 15 mars 2011
Vilsen chefredaktör blickar västerut
Ålandstidningens ledare 15.3 ägnas åt förändringen och förnyelsen av den svenska socialdemokratin.
Förslaget att Håkan Juholt skall bli nästa partiledare kommenteras med rubriken ”Vilsna sossar blickar bakåt”.
Niklas Lampi vill få oss att förstå att samhället och människors värderingar har förändrats och att socialdemokratin inte har hunnit med.
Juholt har tydligen sagt att han ”är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse”.
Men förnyelse är ett relativt begrepp. Den borgerliga politiken i Sverige har gått ut på att sänka skatter, försämra för arbetslösa och privatisera offentlig verksamhet. Det är en förnyelse, jovisst, för den som tjänar på den politiken. En försämring för den som förlorar. Svenska moderaterna har förnyat retoriken men inte politiken, för den handlar precis som förr om att tillväxt går före människors lika möjligheter.
För mig som socialdemokrat är detta en återgång till ett sämre samhälle med större skillnad mellan fattig och rik. Moderaterna är måhända inte vilsna, men de blickar bakåt. Att förnya politiken kan alltså för en borgerlig debattör som Lampi betyda att det är fräscht att öka klassklyftorna. Den som vill reformera, demokratisera och arbeta för jämlikhet kallas bakåtsträvare.
Det är tragiskt om det är så enkelt att man bara byter namn från moderaterna till nya moderaterna och därmed får folk att tro att politiken förändrats.
Men allt går i cykler. Låt mig sväva ut och göra en parallell: I början av 80-talet fanns bara tidningen Åland. Så kom Nya Åland och många tyckte att det var en riktig förnyelse. Nyan blev det fräscha alternativet och tidningen Åland började kallas för Gamlan. Men nu, många år senare, är inte Nyan så ny längre och Ålandstidningen vinner terräng igen, med piggare journalistik än på många år.
Här är pudelns kärna: Precis som i tidningsvärlden gäller det för ett politiskt parti att vara piggt, alert, framåt, välgenomtänkt och attraktivt. Och, som Lampi noterar, en gnutta humor skadar definitivt inte.
Förslaget att Håkan Juholt skall bli nästa partiledare kommenteras med rubriken ”Vilsna sossar blickar bakåt”.
Niklas Lampi vill få oss att förstå att samhället och människors värderingar har förändrats och att socialdemokratin inte har hunnit med.
Juholt har tydligen sagt att han ”är så satans trött på dessa närmast religiösa utrop på förnyelse”.
Men förnyelse är ett relativt begrepp. Den borgerliga politiken i Sverige har gått ut på att sänka skatter, försämra för arbetslösa och privatisera offentlig verksamhet. Det är en förnyelse, jovisst, för den som tjänar på den politiken. En försämring för den som förlorar. Svenska moderaterna har förnyat retoriken men inte politiken, för den handlar precis som förr om att tillväxt går före människors lika möjligheter.
För mig som socialdemokrat är detta en återgång till ett sämre samhälle med större skillnad mellan fattig och rik. Moderaterna är måhända inte vilsna, men de blickar bakåt. Att förnya politiken kan alltså för en borgerlig debattör som Lampi betyda att det är fräscht att öka klassklyftorna. Den som vill reformera, demokratisera och arbeta för jämlikhet kallas bakåtsträvare.
Det är tragiskt om det är så enkelt att man bara byter namn från moderaterna till nya moderaterna och därmed får folk att tro att politiken förändrats.
Men allt går i cykler. Låt mig sväva ut och göra en parallell: I början av 80-talet fanns bara tidningen Åland. Så kom Nya Åland och många tyckte att det var en riktig förnyelse. Nyan blev det fräscha alternativet och tidningen Åland började kallas för Gamlan. Men nu, många år senare, är inte Nyan så ny längre och Ålandstidningen vinner terräng igen, med piggare journalistik än på många år.
Här är pudelns kärna: Precis som i tidningsvärlden gäller det för ett politiskt parti att vara piggt, alert, framåt, välgenomtänkt och attraktivt. Och, som Lampi noterar, en gnutta humor skadar definitivt inte.
måndag 14 mars 2011
Sällsynt utblick i världspolitiken
Igår fick kandidaterna i riksdagsvalet information om finländsk utrikespolitik i framtiden. Utrikesfrågor är annars sällsynta i debatten på Åland, bortsett från den senaste tidens diskussion om en nordisk förbundsstat (något som f ö verkar vara en lysande idé, jag som har bott i tre nordiska länder stödjer den till fullo).
En central fråga när det gäller finländsk utrik$espolitik är: Hur mycket skall Finland agera på egen hand och hur mycket skall man påverka (eller överlåta till....) EU?
Visst, ensam är inte alltid stark. Så det diplomatiska svaret är: arbeta på båda plan.
Men eftersom informationen från utrikesministeriets tjänsteman var ett tydligt exempel på när en myndighet vill framhålla hur viktigt det är att även i fortsättningen få tillräckligt med resurser för sin verksamhet, måste man ändå ställa sig frågan: Blir det inte väldigt dyrt? Man ska ha egna ambassader och tjänstemän på plats i världen, samtidigt som man ska satsa enorma pengar på en EU-administration som också skall ha tjänstemän på plats i hela världen.
Men visst, ett Libyen eller ett Egypten lyssnar säkert mer på en diplomat eller minister som representerar hela EU än på en som bara kommer från lilla Finland.
Kan faktiskt ärligt säga att jag är väldigt tvehågsen (snyggt ord, förresten) i EU-frågan. Det är mycket "å ena sidan och å andra sidan". Visst är "fredsprojektet" i Europa en god fundamental tanke med samarbetet, men vi européer tänker inte alltid så lika.
Åtminstone studsade jag till när det från officiellt EU-håll mest pratades om "faran för en flyktingström" från Libyen i början av den krisen. Man borde väl ha pratat om "faran för att libyer tvingas fly", i alla fall om man tänker på en libyer som en människa med lika rätt till frihet och demokrati som en europé. Nu lät det som om faran mest handlade om att det skulle bli dyrt för Europa att hjälpa människor i absolut nöd.
En central fråga när det gäller finländsk utrik$espolitik är: Hur mycket skall Finland agera på egen hand och hur mycket skall man påverka (eller överlåta till....) EU?
Visst, ensam är inte alltid stark. Så det diplomatiska svaret är: arbeta på båda plan.
Men eftersom informationen från utrikesministeriets tjänsteman var ett tydligt exempel på när en myndighet vill framhålla hur viktigt det är att även i fortsättningen få tillräckligt med resurser för sin verksamhet, måste man ändå ställa sig frågan: Blir det inte väldigt dyrt? Man ska ha egna ambassader och tjänstemän på plats i världen, samtidigt som man ska satsa enorma pengar på en EU-administration som också skall ha tjänstemän på plats i hela världen.
Men visst, ett Libyen eller ett Egypten lyssnar säkert mer på en diplomat eller minister som representerar hela EU än på en som bara kommer från lilla Finland.
Kan faktiskt ärligt säga att jag är väldigt tvehågsen (snyggt ord, förresten) i EU-frågan. Det är mycket "å ena sidan och å andra sidan". Visst är "fredsprojektet" i Europa en god fundamental tanke med samarbetet, men vi européer tänker inte alltid så lika.
Åtminstone studsade jag till när det från officiellt EU-håll mest pratades om "faran för en flyktingström" från Libyen i början av den krisen. Man borde väl ha pratat om "faran för att libyer tvingas fly", i alla fall om man tänker på en libyer som en människa med lika rätt till frihet och demokrati som en europé. Nu lät det som om faran mest handlade om att det skulle bli dyrt för Europa att hjälpa människor i absolut nöd.
fredag 11 mars 2011
Effektivt betyder inte alltid bra
Dagen efter den fruktansvärda tsunamin i Japan känns det futtigt att diskutera åländsk politik. Men om Japan finns inte så mycket att ha åsikter om egentligen. Det är bara så hemskt....
Här hemma på Åland duggar de politiska evenemangen tätt. I torsdags var jag på kommunförbundets seminarium om den enkät som skickades ut till alla åländska hushåll om kommunal service och struktur som nyligen blev offentlig.
Det fanns en del intressant i undersökningen och folk är rätt nöjda med hur de har det, verkar det som. De VILL INTE ha sämre service, hellre betalar de mer i skatt.
Men fler män än kvinnor vill effektivisera.
Jag har skrivit om det ordet förr. En positiv tolkning av ordet effektivisera är att man vill ha ut så mycket och så bra service som möjligt för pengarna. Det låter ju bra i och för sig, men det måste ju gå att mäta.
Om t ex AMS inför ett bra datasystem som gör att det går snabbare att handlägga studiestöd, då vinner studenterna på det och de anställda på AMS får ett bättre redskap i sitt jobb. Det är bra effektivisering.
Men om t ex en hemvårdare tvingas hinna med ytterligare en klient under arbetsdagen, har samhället kanske effektiviserat, d v s kan på sikt ha lite mindre personal. Men servicen för den äldre blir sämre. Arbetet för den anställde blir stressigare. Här betyder effektivisering försämring.
Danne Sundman, obunden, som var med i samma grupparbete som mig sa ungefär att....som vi alla vet så kan vi inte höja skattetrycket utan vi får se på avgiftssidan istället om vi ska höja intäkterna.
Jag protesterade medsamma. För det första är jag allergisk mot uttrycket "som vi alla vet" när man ska presentera vad man själv tror sig veta. Och vad enkätundersökningen visar är ju att befolkningen har rätt stor förståelse för att skatter går till viktiga välfärdstjänster och att det kunde tas in mer skatt om pengarna inte räcker. Den ideologiska skillnaden mellan mig och Danne är att jag tror mer på skattefinansiering - eftersom man då gemensamt betalar för saker, medan man med högerns avgiftsfinansiering låter kostnaden falla på den enskilde. Enkelt förklarat.
Detta betyder INTE att man ska höja skatter hur som helst. Men i Mariehamn är det nu tydligt att just det händer som många medborgare tycker är på tok: Man (läs: lib och FS) håller envist fast vid att inte höja skatten, samtidigt som försämringar av servicen genomförs på en massa stort och smått.
Vi har råd med människor! Det är ett av (s) slagord i årets åländska valrörelse. Det är min förhoppning att vi når ut med det budskapet till alla de som svarat i enkäten att de vill ha god samhällsservice.
Här hemma på Åland duggar de politiska evenemangen tätt. I torsdags var jag på kommunförbundets seminarium om den enkät som skickades ut till alla åländska hushåll om kommunal service och struktur som nyligen blev offentlig.
Det fanns en del intressant i undersökningen och folk är rätt nöjda med hur de har det, verkar det som. De VILL INTE ha sämre service, hellre betalar de mer i skatt.
Men fler män än kvinnor vill effektivisera.
Jag har skrivit om det ordet förr. En positiv tolkning av ordet effektivisera är att man vill ha ut så mycket och så bra service som möjligt för pengarna. Det låter ju bra i och för sig, men det måste ju gå att mäta.
Om t ex AMS inför ett bra datasystem som gör att det går snabbare att handlägga studiestöd, då vinner studenterna på det och de anställda på AMS får ett bättre redskap i sitt jobb. Det är bra effektivisering.
Men om t ex en hemvårdare tvingas hinna med ytterligare en klient under arbetsdagen, har samhället kanske effektiviserat, d v s kan på sikt ha lite mindre personal. Men servicen för den äldre blir sämre. Arbetet för den anställde blir stressigare. Här betyder effektivisering försämring.
Danne Sundman, obunden, som var med i samma grupparbete som mig sa ungefär att....som vi alla vet så kan vi inte höja skattetrycket utan vi får se på avgiftssidan istället om vi ska höja intäkterna.
Jag protesterade medsamma. För det första är jag allergisk mot uttrycket "som vi alla vet" när man ska presentera vad man själv tror sig veta. Och vad enkätundersökningen visar är ju att befolkningen har rätt stor förståelse för att skatter går till viktiga välfärdstjänster och att det kunde tas in mer skatt om pengarna inte räcker. Den ideologiska skillnaden mellan mig och Danne är att jag tror mer på skattefinansiering - eftersom man då gemensamt betalar för saker, medan man med högerns avgiftsfinansiering låter kostnaden falla på den enskilde. Enkelt förklarat.
Detta betyder INTE att man ska höja skatter hur som helst. Men i Mariehamn är det nu tydligt att just det händer som många medborgare tycker är på tok: Man (läs: lib och FS) håller envist fast vid att inte höja skatten, samtidigt som försämringar av servicen genomförs på en massa stort och smått.
Vi har råd med människor! Det är ett av (s) slagord i årets åländska valrörelse. Det är min förhoppning att vi når ut med det budskapet till alla de som svarat i enkäten att de vill ha god samhällsservice.
tisdag 8 mars 2011
Ombytta roller för FS och lib i retoriken
I gårdagens Nya Åland presenterades kandidaterna på FS-lib-listan inför riksdagsvalet. När man läser deras svar förstår man att de frisinnade är på väg att bli de nya moderaterna och liberalerna ska bli....de gamla frisinnade?
FS-ordföranden talar om välfärdstjänster till alla medborgare och att minska arbetslösheten, allt i god Reinfeldt-anda. Betyder det samma som i Sverige, så betyder det egentligen ökade klyftor, mer privatisering och att jobben skall uppstå tack vare att man försämrar villkoren för arbetslösa.
Men var Johan Ehns retorik kommer ifrån är ju lätt att lista ut.
Liberalerna går motsatt väg. De båda riksdagskandidaterna vill t ex ha högerledaren Jyrki Katainen som statsminister. Båda nämner att en av de viktigaste frågorna i valet handlar om att effektivisera offentlig serviceproduktion. Det tycker ju FS förstås också, men det är intressant med ordvalen här:
Ehns "möjligheter att även framledes erbjuda välfärdstjänster" låter ju onekligen mer positivt än Ekström-Andersens "den offentliga sektorn behöver effektiviseras" (läs: nedskärningar)
Skillnaden i ordval beror sannolikt på att Ehn trots att han är yngst i gänget är betydligt mer slipad än de andra på listan.
Men det finns förstås ljus i mörkret för oss sossar: Tony Asumaa tycker att det är bäst för Åland att socialdemokraterna finns med i regeringen. Lustigt nog nämner denne liberal inte Svenska Folkpartiet.
Nä, som jag ser det så gäller det nog att heja på Beijar i det här valet. Då vet man vad man får: En person som tror på den nordiska, socialdemokratiska välfärdsmodellen, som ser att det finns ett samband mellan skattesänkningar och nedskärningar och som vill kämpa mot den utbredda fattigdomen.
FS-ordföranden talar om välfärdstjänster till alla medborgare och att minska arbetslösheten, allt i god Reinfeldt-anda. Betyder det samma som i Sverige, så betyder det egentligen ökade klyftor, mer privatisering och att jobben skall uppstå tack vare att man försämrar villkoren för arbetslösa.
Men var Johan Ehns retorik kommer ifrån är ju lätt att lista ut.
Liberalerna går motsatt väg. De båda riksdagskandidaterna vill t ex ha högerledaren Jyrki Katainen som statsminister. Båda nämner att en av de viktigaste frågorna i valet handlar om att effektivisera offentlig serviceproduktion. Det tycker ju FS förstås också, men det är intressant med ordvalen här:
Ehns "möjligheter att även framledes erbjuda välfärdstjänster" låter ju onekligen mer positivt än Ekström-Andersens "den offentliga sektorn behöver effektiviseras" (läs: nedskärningar)
Skillnaden i ordval beror sannolikt på att Ehn trots att han är yngst i gänget är betydligt mer slipad än de andra på listan.
Men det finns förstås ljus i mörkret för oss sossar: Tony Asumaa tycker att det är bäst för Åland att socialdemokraterna finns med i regeringen. Lustigt nog nämner denne liberal inte Svenska Folkpartiet.
Nä, som jag ser det så gäller det nog att heja på Beijar i det här valet. Då vet man vad man får: En person som tror på den nordiska, socialdemokratiska välfärdsmodellen, som ser att det finns ett samband mellan skattesänkningar och nedskärningar och som vill kämpa mot den utbredda fattigdomen.
torsdag 3 mars 2011
Religion och politik hör inte ihop, men gör det ändå
Religion och politik - hör det ihop? Det är en spännande fråga med tanke på vad som händer i arabvärlden och vad som kan bli följden av upproren mot diktaturerna.
Jag är definitivt ingen utrikesexpert, så hur det kommer att bli vet jag inte, men en artikel i Aftonbladet som jag kan rekommendera kan du läsa här:
"Vänsterprassel med islam" är rubriken.
Den beskriver hur socialismen och religionsfriheten gått hand i hand.
Det betyder förstås INTE att man inte kan vara t ex socialdemokrat och religiös. Själv anser jag tvärtom att grundvärderingarna inom kristendomen är väldigt lika de socialdemokratiska: Värna om allas lika värde, ta hand om de svaga och utstötta....
Självaste Karl Marx lär ha sagt att religionen är ”hjärtat i en hjärtlös värld”. Men, som artikelförfattaren i Aftonbladet skriver: "....men den får inte tillåtas vara dess hjärna". Bra sammanfattning, tycker jag.
Jag är definitivt ingen utrikesexpert, så hur det kommer att bli vet jag inte, men en artikel i Aftonbladet som jag kan rekommendera kan du läsa här:
"Vänsterprassel med islam" är rubriken.
Den beskriver hur socialismen och religionsfriheten gått hand i hand.
Det betyder förstås INTE att man inte kan vara t ex socialdemokrat och religiös. Själv anser jag tvärtom att grundvärderingarna inom kristendomen är väldigt lika de socialdemokratiska: Värna om allas lika värde, ta hand om de svaga och utstötta....
Självaste Karl Marx lär ha sagt att religionen är ”hjärtat i en hjärtlös värld”. Men, som artikelförfattaren i Aftonbladet skriver: "....men den får inte tillåtas vara dess hjärna". Bra sammanfattning, tycker jag.
måndag 28 februari 2011
Därför hejar jag på Beijar
Riksdagsvalet närmar sig. Igår presenterade sig fyra kandidater - som är på samma lista.
Jag har aldrig röstat i finländska riksdagsval (eftersom jag inte varit finsk medborgare). Som utlandssvensk väljare har jag oftast inte haft några namn att ta ställning till, bara ett parti, så jag har aldrig behövt bry mig om själva personvalet.
Men på den här listan är min favorit helt klart Christian Beijar.
Jag hade förmånen att få lära känna Beijar lite bättre på en resa till Åbo nu i helgen som var. Förutom sina formella meriter och långa erfarenhet är han nyfiken, intresserad av människor och socialt kompetent. Dessutom har en tydlig profil jämfört med de andra på listan: Han vill arbeta för ett rättvisare Finland - mot det klassamhälle som den borgerliga regeringen skapat.
När vi socialdemokrater skulle ta ställning till ett samarbete med andra partier, frågade sig säkert en och annan varför vi skulle stödja Elisabeth Nauclér. Igår sa hon det tydligt själv: Man stödjer ett valprogram, som samarbetsparterna tagit fram tillsammans. Sedan väljer man den på listan som är bäst lämpad för uppdraget.
Den mest erfarne politikern på listan är Christian Beijar. Ingen av de andra har t ex suttit elva år i lagtinget. Han är mogen uppdraget i riksdagen. Därför hejar jag på Beijar.
måndag 14 februari 2011
Opartisk eller subjektiv journalistik?
Ikväll var hustrun och jag och lyssnade till en diskussion om etik och moral, men eftersom kyrkoherde Kent Danielssons gäst var chefredaktören Nina Fellman så blev den att handla mycket om journalistik.
Nina målade upp en idealbild av den opartiska journalistiken som ställer frågor och låter alla komma till tals och som inte tar ställning på nyhetsplats.
Men finns det sådan journalistik i verkligheten? Nej, menar jag. Eller jo, det är klart att om det handlar om en överkörd katt så finns det inte så många etiska, moraliska eller politiska problem att ta ställning till.
Men visst har en journalist politiska preferenser, annat vore konstigt. Vad jag försökte säga i debatten så väljer journalisten alltid en vinkel (gör han eller hon inte det, blir det nämligen väldigt intetsägande). Han/hon ställer inte alla frågor, utan de relevanta. Men vilka frågor är relevanta? Jo, de som journalisten tycker att är relevanta utifrån vad de tänker, tycker och vet.
Nina Fellman hänvisade till att läsaren måste vara kritisk och det håller jag med om. Den läsare som är införstådd med att en journalist kan vara och är subjektiv, kan förstås tänka själv och förhålla sig till texten utifrån vad den kan, tycker och vet.
Ett konkret exempel, till sist:
Nya Åland gjorde en valpejling som visade hur de politiska partierna låg till då (i höstas tror jag att det var). Majoriteten av de som blev intervjuade var dock sådana som var ointresserade av politik och tyckte att politiker (i allmänhet) inte gick att lita på. Det var ett val journalisten gjorde. Det hade säkert gått att hitta människor som verkligen uppskattade någon/några politiker, men de fick inte komma till tals. Vinkeln? Att politiker mest gör bort sig och att det är fel på de som har makten.
En tänkande läsare förstår att detta inte blev representativt för befolkningen i stort, men den som bara blev serverad denna bild av verkligheten tror väl att det är så det ligger till....eller?
Nina målade upp en idealbild av den opartiska journalistiken som ställer frågor och låter alla komma till tals och som inte tar ställning på nyhetsplats.
Men finns det sådan journalistik i verkligheten? Nej, menar jag. Eller jo, det är klart att om det handlar om en överkörd katt så finns det inte så många etiska, moraliska eller politiska problem att ta ställning till.
Men visst har en journalist politiska preferenser, annat vore konstigt. Vad jag försökte säga i debatten så väljer journalisten alltid en vinkel (gör han eller hon inte det, blir det nämligen väldigt intetsägande). Han/hon ställer inte alla frågor, utan de relevanta. Men vilka frågor är relevanta? Jo, de som journalisten tycker att är relevanta utifrån vad de tänker, tycker och vet.
Nina Fellman hänvisade till att läsaren måste vara kritisk och det håller jag med om. Den läsare som är införstådd med att en journalist kan vara och är subjektiv, kan förstås tänka själv och förhålla sig till texten utifrån vad den kan, tycker och vet.
Ett konkret exempel, till sist:
Nya Åland gjorde en valpejling som visade hur de politiska partierna låg till då (i höstas tror jag att det var). Majoriteten av de som blev intervjuade var dock sådana som var ointresserade av politik och tyckte att politiker (i allmänhet) inte gick att lita på. Det var ett val journalisten gjorde. Det hade säkert gått att hitta människor som verkligen uppskattade någon/några politiker, men de fick inte komma till tals. Vinkeln? Att politiker mest gör bort sig och att det är fel på de som har makten.
En tänkande läsare förstår att detta inte blev representativt för befolkningen i stort, men den som bara blev serverad denna bild av verkligheten tror väl att det är så det ligger till....eller?
lördag 12 februari 2011
Rättelse
Jag rättar mig själv (från ett numera raderat inlägg). Ålandstidningen gjorde ett uppslag om finska melodifestivalen igår: alltså välförtjänt förhandsbevakning (även om det hade varit logiskt att ha detta i dagens tidning...).
Nyan hade en notis i TV-tidningen och en bild på dess förstasida.
Så den lokala schlagerbevakningen får väl betecknas som "godkänd".
Nyan hade en notis i TV-tidningen och en bild på dess förstasida.
Så den lokala schlagerbevakningen får väl betecknas som "godkänd".
tisdag 8 februari 2011
Den duktiga generationens problem
Ledarskribenterna på Nya Åland, Nina Smeds och Nina Fellman, tar upp det viktiga och komplexa samhällsproblemet stress i sina ledare 31.1 och 2.2. Därför är det så tråkigt att läsa kommentarerna på www.nyan.ax.
De handlar om hur ”irriterande” ämnet är, att ålänningar jobbar i servicebranschen som per definition ska (?) vara stressig, att det är bra att ha hög stresströskel och att det är fånigt att ta fasta på vad forskare säger (!)
Jag välkomnar den debatt kring förändringar i arbetslivet i vårt moderna och allt mer jämställda informations- och kunskapssamhälle som Fellman och Smeds bjuder in till. Den behövs.
Att stressjukdomar och depressioner, liksom dålig självkänsla, ökar katastrofalt är något som hela samhället får lida av. Det kostar förstås mest för den enskilde – men har också en väsentlig betydelse i reda pengar. Långa sjukskrivningar och förtidspensionering kostar, för både arbetsgivare och samhället i stort.
Samtidigt som gruppen äldre ökar går många i 30-40-årsåldern ”på knäna” i sina ambitioner att förverkliga sig, göra karriär, skaffa barn, köpa hus – och helst på en och samma gång. Vi har dessutom skaffat barn senare än generationerna före oss, men har utbildat oss under längre tid (höga studieskulder). De egna och andras förväntningar är skyhöga.
Som forskaren Giorgio Grossi på Stressmottagningen i Solna säger till Göteborgsposten (6.2):
- På 1950-talet jämförde man sig med grannen – nu jämför vi oss med megastjärnorna i Hollywood.
Inte konstigt att många blir överskuldsatta. (Nyan 3.2)
Lägg därtill att många av oss som är födda på 70-talet, den så kallade Generation Duktig, söker konsensus snarare än konflikt och att vi samtidigt förväntas vara flexibla arbetstagare som helst är nåbara överallt. Och så förväntar sig arbetsgivarna att vi, som Nina Smeds påpekar, skall tåla stress. Vi 70-talister tål förmodligen stress till en viss gräns, frågan är varför så många når den eller går över den.
I ett bra samhälle ser vi till att skapa förutsättningar för alla, stresståliga såväl som stresskadade, och framför allt ser vi till att förebygga problemen. Några förslag:
- Gör en stressanalys innan nedskärningar görs i den offentliga sektorn.
- Ekonomiskt stöd till arbetsmiljöutbildning med betoning på ett hållbart arbetsliv både i offentlig och privat sektor.
- Inför stresshantering som en kurs för gymnasie- och högskolestudenter på Åland.
De handlar om hur ”irriterande” ämnet är, att ålänningar jobbar i servicebranschen som per definition ska (?) vara stressig, att det är bra att ha hög stresströskel och att det är fånigt att ta fasta på vad forskare säger (!)
Jag välkomnar den debatt kring förändringar i arbetslivet i vårt moderna och allt mer jämställda informations- och kunskapssamhälle som Fellman och Smeds bjuder in till. Den behövs.
Att stressjukdomar och depressioner, liksom dålig självkänsla, ökar katastrofalt är något som hela samhället får lida av. Det kostar förstås mest för den enskilde – men har också en väsentlig betydelse i reda pengar. Långa sjukskrivningar och förtidspensionering kostar, för både arbetsgivare och samhället i stort.
Samtidigt som gruppen äldre ökar går många i 30-40-årsåldern ”på knäna” i sina ambitioner att förverkliga sig, göra karriär, skaffa barn, köpa hus – och helst på en och samma gång. Vi har dessutom skaffat barn senare än generationerna före oss, men har utbildat oss under längre tid (höga studieskulder). De egna och andras förväntningar är skyhöga.
Som forskaren Giorgio Grossi på Stressmottagningen i Solna säger till Göteborgsposten (6.2):
- På 1950-talet jämförde man sig med grannen – nu jämför vi oss med megastjärnorna i Hollywood.
Inte konstigt att många blir överskuldsatta. (Nyan 3.2)
Lägg därtill att många av oss som är födda på 70-talet, den så kallade Generation Duktig, söker konsensus snarare än konflikt och att vi samtidigt förväntas vara flexibla arbetstagare som helst är nåbara överallt. Och så förväntar sig arbetsgivarna att vi, som Nina Smeds påpekar, skall tåla stress. Vi 70-talister tål förmodligen stress till en viss gräns, frågan är varför så många når den eller går över den.
I ett bra samhälle ser vi till att skapa förutsättningar för alla, stresståliga såväl som stresskadade, och framför allt ser vi till att förebygga problemen. Några förslag:
- Gör en stressanalys innan nedskärningar görs i den offentliga sektorn.
- Ekonomiskt stöd till arbetsmiljöutbildning med betoning på ett hållbart arbetsliv både i offentlig och privat sektor.
- Inför stresshantering som en kurs för gymnasie- och högskolestudenter på Åland.
måndag 7 februari 2011
Sänkt skatt - mindre pengar till välfärd
Vad menar vi när vi pratar om den nordiska välfärdsmodellen? Ja, det avhandlades i början av förra veckan när nordiska (s)- och LO-toppar möttes för att diskutera framtidens politik.
I sitt inledningsanförande talade Norges statsminister, Arbeiderpartiets ordförande Jens Stoltenberg, om den nordiska välfärdsmodellen som ideologi.
-Det finns inte en nordisk välfärdsmodell, utan flera, anpassade efter vart och ett lands förutsättningar. Den nordiska välfärdsmodellen går inte att kopiera, men man kan gärna inspireras av den, sa Stoltenberg, som med glädje konstaterade att det numera finns en stor förståelse för offentlig sektor och välfärdsbygget på den konservativa och borgerliga sidan i mellan-Europa.
När den socialdemokratiska nordiska välfärdsmodellen skall definieras pekade Stoltenberg på tre huvudområden:
Ekonomi och rättvis fördelning
-Vi måste påminna om att kraven på sänkta skatter innebär mindre pengar till välfärden. Vi socialdemokrater är också för s k motkonjunkturpolitik - staten måste bygga upp resurser i goda tider för att kunna ta ett ansvar för ekonomi och välfärd i kristider.
Stoltenberg uttryckte sin förvåning över hur borgerliga regeringar i Norden kan säga att "vi har klarat oss gott genom finanskrisen" med en arbetslöshet på åtta procent eller mer.
Trygg arbetsmarknad
Arbetsmarknaden är inte vilken marknad som helst. Det är en marknad där människor skall känna trygghet. Vi skall vara arbetarnas parti och då måste vi värna om arbetsmarknadslagstifningen och ett välorganiserat arbetsliv.
Jämlikhet
Föräldraledighet, barnomsorgstjänster och pappaledighet är reformer som socialdemokraterna kämpat för - från högersidan skall man enligt argumentationen helst klara sig själv. Vi satsar på utbyggd och bibehållen service istället för pengar åt enskilda. Och vi tror på att utjämnade löneskillnader är bra för människors drivkraft, inte ökade klasskillnader. För att få produktiva och dynamiska samhällen krävs en tro på en trygg och jämställd politik.
Gröna Jobb
Socialdemokraterna måste definiera vad som är gröna jobb.
- Och vi måste ta ned diskussionen på en vardagsnivå, som folk kan ta till sig, sa Sveriges avgående (s)-ordförande Mona Sahlin.
- Och vinsten för samhällsekonomin måste framhållas.
Maarit Feldt-Ranta, riksdagsledamot i Finland, ansåg att knäckfrågan är vem som skall betala för klimatomställningen. En höjd energibeskattning drabbar alla, rika som fattiga.
- Man måste våga tänka visionärt för att få ett hållbart samhälle. För vem skall betala om vi inte gör något, frågade jag och lyfte fram Ålands beroende av kommunikationer och möjligheten att konkurrera med miljövänliga transporter och hållbar turism.
- Konsumenterna/turisterna är väldigt medvetna idag: färjerederier och flygbolag, alla tävlar om vem som är miljövänligast.
I regioner som är beroende av tung energikrävande industri finns en oro för problemen med att den globala konkurrensen om vi i Norden klimatanpassar oss och våra energipriser går i taket, samtidigt som företag i andra delar av världen inte gör det. Det är viktigt att se att hela klimatanpassningen av industrin är ett arbete som måste göras internationellt.
I sitt inledningsanförande talade Norges statsminister, Arbeiderpartiets ordförande Jens Stoltenberg, om den nordiska välfärdsmodellen som ideologi.
-Det finns inte en nordisk välfärdsmodell, utan flera, anpassade efter vart och ett lands förutsättningar. Den nordiska välfärdsmodellen går inte att kopiera, men man kan gärna inspireras av den, sa Stoltenberg, som med glädje konstaterade att det numera finns en stor förståelse för offentlig sektor och välfärdsbygget på den konservativa och borgerliga sidan i mellan-Europa.
När den socialdemokratiska nordiska välfärdsmodellen skall definieras pekade Stoltenberg på tre huvudområden:
Ekonomi och rättvis fördelning
-Vi måste påminna om att kraven på sänkta skatter innebär mindre pengar till välfärden. Vi socialdemokrater är också för s k motkonjunkturpolitik - staten måste bygga upp resurser i goda tider för att kunna ta ett ansvar för ekonomi och välfärd i kristider.
Stoltenberg uttryckte sin förvåning över hur borgerliga regeringar i Norden kan säga att "vi har klarat oss gott genom finanskrisen" med en arbetslöshet på åtta procent eller mer.
Trygg arbetsmarknad
Arbetsmarknaden är inte vilken marknad som helst. Det är en marknad där människor skall känna trygghet. Vi skall vara arbetarnas parti och då måste vi värna om arbetsmarknadslagstifningen och ett välorganiserat arbetsliv.
Jämlikhet
Föräldraledighet, barnomsorgstjänster och pappaledighet är reformer som socialdemokraterna kämpat för - från högersidan skall man enligt argumentationen helst klara sig själv. Vi satsar på utbyggd och bibehållen service istället för pengar åt enskilda. Och vi tror på att utjämnade löneskillnader är bra för människors drivkraft, inte ökade klasskillnader. För att få produktiva och dynamiska samhällen krävs en tro på en trygg och jämställd politik.
Gröna Jobb
Socialdemokraterna måste definiera vad som är gröna jobb.
- Och vi måste ta ned diskussionen på en vardagsnivå, som folk kan ta till sig, sa Sveriges avgående (s)-ordförande Mona Sahlin.
- Och vinsten för samhällsekonomin måste framhållas.
Maarit Feldt-Ranta, riksdagsledamot i Finland, ansåg att knäckfrågan är vem som skall betala för klimatomställningen. En höjd energibeskattning drabbar alla, rika som fattiga.
- Man måste våga tänka visionärt för att få ett hållbart samhälle. För vem skall betala om vi inte gör något, frågade jag och lyfte fram Ålands beroende av kommunikationer och möjligheten att konkurrera med miljövänliga transporter och hållbar turism.
- Konsumenterna/turisterna är väldigt medvetna idag: färjerederier och flygbolag, alla tävlar om vem som är miljövänligast.
I regioner som är beroende av tung energikrävande industri finns en oro för problemen med att den globala konkurrensen om vi i Norden klimatanpassar oss och våra energipriser går i taket, samtidigt som företag i andra delar av världen inte gör det. Det är viktigt att se att hela klimatanpassningen av industrin är ett arbete som måste göras internationellt.
fredag 4 februari 2011
En programledare ska vara opartisk
"Vi har det för bra" med "en gigantisk offentlig sektor". Det var inte någon högerpolitiker som sa detta i Ålands Radio, utan programledaren (min gamle gode vän och kollega Tony Wikström). Tony, du är en alldeles utmärkt programledare och diskussionen med ungdomspolitikerna var bra, men just där lät du inte opartisk.
Har alla det bra? Är offentlig sektor generellt för stor? Det är jag inte alls säker på. Eller rättare sagt, så är det inte. Den offentliga sektorn behöver förändras och förbättras, men att den är gigantisk är ett påfund från marknadsliberaler som vill montera ned den gemensamma välfärden.
Skulle en programledare på Ålands Radio kunna säga "Vi betalar alldeles för lite i skatt" eller "Landskapet borde överta privata företag". Nej, knappast. Fast det skulle kunna vara lite fräscht som omväxling :-)
Har alla det bra? Är offentlig sektor generellt för stor? Det är jag inte alls säker på. Eller rättare sagt, så är det inte. Den offentliga sektorn behöver förändras och förbättras, men att den är gigantisk är ett påfund från marknadsliberaler som vill montera ned den gemensamma välfärden.
Skulle en programledare på Ålands Radio kunna säga "Vi betalar alldeles för lite i skatt" eller "Landskapet borde överta privata företag". Nej, knappast. Fast det skulle kunna vara lite fräscht som omväxling :-)
torsdag 27 januari 2011
Program utan idéer
Det är inga små krav som ställs på Ålands Radio & TV i det massmediepolitiska program som centern och liberalerna tagit fram.
"Utifrån tillgängliga ekonomiska resurser" skall högkvalitativa program produceras som beaktar (alla?) olika ålders- och intressekategorier.
Idag finns det ett enormt radioutbud. Själv gillar jag radio på internet. Först och främst har vi Sveriges Radio, med ett tjugotal olika kanaler på webben samt 25 lokala P4-kanaler, + förstås (och inte minst) en massa arkiverade program och direktsänd sport som sänds bara på nätet.
Egentligen räcker det med Sveriges Radio för att förstå hur lätt det är att svika Ålands Radio för att det finns mycket annat att välja på.
Lägg därtill hur många kommersiella stationer som helst på nätet + de tre vi har här på hemmaplan + Rundradions kanaler österifrån.
I ett sådant läge måste man välja vad man vill konkurrera med. Det är inte musikprogram, knappast barnprogram, inte kultur-, sport- eller underhållningsprogram som är Ålands Radios starka sida. Det är förstås lokala nyheter och aktualiteter.
I utredningen föreslås att den dagliga sändningstiden för radio minskas. Det skall vara kvalitet istället för kvantitet.
Här saknar jag samtidigt en målsättning och framför allt en idé hur detta skall bli bra.
Säg att ÅR skulle sända bara på eftermiddagarna, vilket var fullt realistiskt för 18 år sedan när jag började jobba där. Hur många lyssnare blir det kvar till ÅR om det är tyst/alternativt bara spelas pausmusik i kanalen under större delen av dygnet? Hur beaktas då alla intressen? Vi har olika tider som passar oss bäst för radiolyssnande.
Det absolut vettigaste för att få bra lokal radiojournalistik med de resurser man har, är definitivt att slå ihop Ålands Radio med större aktörer. Varför inte satsa på Ålands Radio-program i två kanaler, som övriga tider sänder P4 eller P3 respektive Vega eller Extrem?
Sätt igång och förhandla fram en sådan lösning, vd Rothberg-Olofsson.
Lägg sedan ut i princip alla nyheter och reportage på webben. Som det är nu är det mycket som saknas där. Man skall inte behöva söka i en tablå eller än mindre sitta och vänta vid radioapparaten för att få veta vad man kan förvänta sig för reportage just idag. Så var det förr, inte nu.
"Utifrån tillgängliga ekonomiska resurser" skall högkvalitativa program produceras som beaktar (alla?) olika ålders- och intressekategorier.
Idag finns det ett enormt radioutbud. Själv gillar jag radio på internet. Först och främst har vi Sveriges Radio, med ett tjugotal olika kanaler på webben samt 25 lokala P4-kanaler, + förstås (och inte minst) en massa arkiverade program och direktsänd sport som sänds bara på nätet.
Egentligen räcker det med Sveriges Radio för att förstå hur lätt det är att svika Ålands Radio för att det finns mycket annat att välja på.
Lägg därtill hur många kommersiella stationer som helst på nätet + de tre vi har här på hemmaplan + Rundradions kanaler österifrån.
I ett sådant läge måste man välja vad man vill konkurrera med. Det är inte musikprogram, knappast barnprogram, inte kultur-, sport- eller underhållningsprogram som är Ålands Radios starka sida. Det är förstås lokala nyheter och aktualiteter.
I utredningen föreslås att den dagliga sändningstiden för radio minskas. Det skall vara kvalitet istället för kvantitet.
Här saknar jag samtidigt en målsättning och framför allt en idé hur detta skall bli bra.
Säg att ÅR skulle sända bara på eftermiddagarna, vilket var fullt realistiskt för 18 år sedan när jag började jobba där. Hur många lyssnare blir det kvar till ÅR om det är tyst/alternativt bara spelas pausmusik i kanalen under större delen av dygnet? Hur beaktas då alla intressen? Vi har olika tider som passar oss bäst för radiolyssnande.
Det absolut vettigaste för att få bra lokal radiojournalistik med de resurser man har, är definitivt att slå ihop Ålands Radio med större aktörer. Varför inte satsa på Ålands Radio-program i två kanaler, som övriga tider sänder P4 eller P3 respektive Vega eller Extrem?
Sätt igång och förhandla fram en sådan lösning, vd Rothberg-Olofsson.
Lägg sedan ut i princip alla nyheter och reportage på webben. Som det är nu är det mycket som saknas där. Man skall inte behöva söka i en tablå eller än mindre sitta och vänta vid radioapparaten för att få veta vad man kan förvänta sig för reportage just idag. Så var det förr, inte nu.
söndag 23 januari 2011
Medieavgift för radio & TV en het potatis
Hur Ålands Radio & TV ska finansieras skall finansieras har varit en het potatis i veckan som gått. Ett mediapolitiskt program har presenterats och en ny s k medieavgift har lanserats: Räkningen skickas ut till alla hushåll och de som inte har TV får anmäla det, annars skall man betala. Den "omvända bevisföringen", att du får en räkning som du måste bestrida om du inte "köpt varan", har kritiserats, men i praktiken lär det inte beröra många.
Protesterna handlar i stora drag mest om att "jag lyssnar aldrig på Ålands Radio, dit merparten av pengarna går", alltså samma argument som används tidigare för att smita från TV-licensen.
Problematiken, såsom jag ser den är ju att:
- Det bor så få människor på Åland att licenspengarna/medieavgiften inte räcker till den kvalitets-heldagsradio som politikerna vill ha. Speciellt inte om tusentals hushåll inte betalar.
- Att så liten andel av avgiften går till SVT, SR mm beror ju på att vi delar kostnaderna med 9 miljoner svenskar.
Jag är förstås partisk i sammanhanget som före detta anställd, men jag tycker att Ålands Radio gör utmärkt public service-radio i förhållande till bolagets resurser och att jag som licensbetalare får ovanligt mycket för pengarna: SVTs alla kanaler, SRs alla kanaler (både i radion och på nätet), YLEs kanaler i radio och TV och TV4.
SVT Play borde förstås ingå i paketet, men annars är jag nöjd.
För övrigt anser jag att jag fick utmärkt valuta för licensen i fredags: Father Mckenzie, med ålänningen Jochum Juslin, tog sig till final i finska Eurovisionsuttagningen. Familjen lade 5 euro extra på att rösta på deras bidrag. Något för Ålands Radios ledning att fundera mer på: Hur får man in mer pengar än licensen/medieavgiften från lyssnarna?
Protesterna handlar i stora drag mest om att "jag lyssnar aldrig på Ålands Radio, dit merparten av pengarna går", alltså samma argument som används tidigare för att smita från TV-licensen.
Problematiken, såsom jag ser den är ju att:
- Det bor så få människor på Åland att licenspengarna/medieavgiften inte räcker till den kvalitets-heldagsradio som politikerna vill ha. Speciellt inte om tusentals hushåll inte betalar.
- Att så liten andel av avgiften går till SVT, SR mm beror ju på att vi delar kostnaderna med 9 miljoner svenskar.
Jag är förstås partisk i sammanhanget som före detta anställd, men jag tycker att Ålands Radio gör utmärkt public service-radio i förhållande till bolagets resurser och att jag som licensbetalare får ovanligt mycket för pengarna: SVTs alla kanaler, SRs alla kanaler (både i radion och på nätet), YLEs kanaler i radio och TV och TV4.
SVT Play borde förstås ingå i paketet, men annars är jag nöjd.
För övrigt anser jag att jag fick utmärkt valuta för licensen i fredags: Father Mckenzie, med ålänningen Jochum Juslin, tog sig till final i finska Eurovisionsuttagningen. Familjen lade 5 euro extra på att rösta på deras bidrag. Något för Ålands Radios ledning att fundera mer på: Hur får man in mer pengar än licensen/medieavgiften från lyssnarna?
fredag 21 januari 2011
För dumma frågor finns inte
Debatten i kölvattnet av den ungdomspolitiska debatten, med ungdomar närvarande i lagtinget, fortsätter.
Det är Nya Ålands chefredaktör Nina Fellman som retat upp ungdomar i en spalt på ledarsidan.
Hur kunniga frågor politikerna fick eller inte av de unga åhörarna råder det tydligen delade meningar om.
När jag jobbade som journalist lärde jag mig att det inte fanns några för dumma frågor att ställa till makthavare. Ibland förstod man inte själv vad de sa när man intervjuade dem - och då var man kanske ändå någorlunda insatt i ämnet. Bättre en dum fråga för mycket än ingen alls! Radioreporterns jobb var ju att få så många som möjligt att förstå.
Visst är det ju skillnad på hur insatta åländska medborgare är, men att vissa är "lyckligt omedvetna" - det gäller absolut inte bara ungdomar. Många äldre vet väldigt lite om hur samhället fungerar och det är förstås medias och politikernas roll att vara pedagoger oavsett ålder på mottagaren av budskapet.
Kanske Röd Ungdom kan hjälpa till att få bukt med det här? Här har vi en nyvaknad vänsterrörelse med alerta ungdomar, som tror på ett solidariskt och jämlikt samhälle! Ett friskt initiativ!
Lånar ett citat från Röd Ungdoms facebooksida: "Det är dags att människan hamnar i första rummet igen och inte pengarna. Det är dags att välja vänster!"
Det är Nya Ålands chefredaktör Nina Fellman som retat upp ungdomar i en spalt på ledarsidan.
Hur kunniga frågor politikerna fick eller inte av de unga åhörarna råder det tydligen delade meningar om.
När jag jobbade som journalist lärde jag mig att det inte fanns några för dumma frågor att ställa till makthavare. Ibland förstod man inte själv vad de sa när man intervjuade dem - och då var man kanske ändå någorlunda insatt i ämnet. Bättre en dum fråga för mycket än ingen alls! Radioreporterns jobb var ju att få så många som möjligt att förstå.
Visst är det ju skillnad på hur insatta åländska medborgare är, men att vissa är "lyckligt omedvetna" - det gäller absolut inte bara ungdomar. Många äldre vet väldigt lite om hur samhället fungerar och det är förstås medias och politikernas roll att vara pedagoger oavsett ålder på mottagaren av budskapet.
Kanske Röd Ungdom kan hjälpa till att få bukt med det här? Här har vi en nyvaknad vänsterrörelse med alerta ungdomar, som tror på ett solidariskt och jämlikt samhälle! Ett friskt initiativ!
Lånar ett citat från Röd Ungdoms facebooksida: "Det är dags att människan hamnar i första rummet igen och inte pengarna. Det är dags att välja vänster!"
onsdag 12 januari 2011
Ny hem(s)ida!
Socialdemokraternas nya hemsida finns nu ute på nätet. Förnyelsen av vår webbplats har varit ett intressant och spännande arbete tillsammans med Mats Lundberg och Maria Jonsson. Det är mycket man skall tänka på när man skall modernisera sig på webben som är i ständig utveckling.
Vad har vi då förändrat (förhoppningsvis förbättrat)? Ja, först och främst utseendet: Vår gamla sida var mer lik kvällstidningarnas - nu är utseendet mera stilrent och seriöst, tycker jag. Vi har inspirerats av många bra politiska hemsidor, inte minst norska Arbeiderpartiets. Och i Norge går det ju alldeles utmärkt för socialdemokraterna :-)
Länkarna till våra produktiva och aktivaste bloggare, t ex Mia Hanström, Göte Winé och Carina Aaltonen, har precis som videoklippen från den s k "sossetuben" har fått en framträdande plats på förstasidan.
Vi har förbättrat sökmöjligheterna med hjälp av Googles sökverktyg och det finns också ett bättre nyhetsarkiv.
Och så skall det förstås vara lättare att hitta kontaktuppgifter och våra aktuella politiska program.
Men viktigast av allt är ju att vara aktuell. Ingen återkommer till hemsidor som uppdateras för sällan. Så det gäller att arbeta på här på partikansliet, i sitt "anletes svett", som det så vackert heter.
Kom gärna med synpunkter på hemsidan!
Vad har vi då förändrat (förhoppningsvis förbättrat)? Ja, först och främst utseendet: Vår gamla sida var mer lik kvällstidningarnas - nu är utseendet mera stilrent och seriöst, tycker jag. Vi har inspirerats av många bra politiska hemsidor, inte minst norska Arbeiderpartiets. Och i Norge går det ju alldeles utmärkt för socialdemokraterna :-)
Länkarna till våra produktiva och aktivaste bloggare, t ex Mia Hanström, Göte Winé och Carina Aaltonen, har precis som videoklippen från den s k "sossetuben" har fått en framträdande plats på förstasidan.
Vi har förbättrat sökmöjligheterna med hjälp av Googles sökverktyg och det finns också ett bättre nyhetsarkiv.
Och så skall det förstås vara lättare att hitta kontaktuppgifter och våra aktuella politiska program.
Men viktigast av allt är ju att vara aktuell. Ingen återkommer till hemsidor som uppdateras för sällan. Så det gäller att arbeta på här på partikansliet, i sitt "anletes svett", som det så vackert heter.
Kom gärna med synpunkter på hemsidan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)